Svensk energipolitiks gökunge

Lars Carlsson ,
Vindkraften är svensk energipolitiks gökunge, skriver Lars Carlsson.
Foto:Henrik Montgomery/TT
Vindkraften är svensk energipolitiks gökunge, skriver Lars Carlsson.

Jag läste i en ledare i Smålandsposten den 7 februari att vindkraften behöver hundratals miljarder svenska kronor i skattesubventioner för att stötta den teknik som vi absolut inte behöver i Sverige.

Vindkraftens politiska förespråkare predikar koldioxidens skuld till jordens uppvärmning. Inverkan av solens aktiviteter och vattenånga är för dem okända fenomen (även för IPCC). Samtidigt anser de att vindkraft är en utmärkt energikälla trots att koldioxidutsläppen, enligt Vattenfall Livscykelanalys, för vindkraften är 15 g/kWh och bara 5 g/kWh för kärnkraft.

Dessutom, vilken annan industriell verksamhet skulle få tillstånd att uppföra 250 meter höga konstruktioner med vikt på 400 ton lite varstans i naturen utan avspärrningar med 500 meter radie? Det är inte bara halva och hela örnar och isklumpar som slängs i marken och det är inte bara sannolikt, men sant att hela apparaten på 400 ton kan rasa i marken. Det har nämligen hänt, inte en gång utan flera gånger (den första försökssnurran utanför Norrtälje slog också i marken). Konsekvenser: inga.

Det pratas mycket om bullerproblem med vindkraften och man mäter dB. Det stora problemet är dock det lågfrekventa ljudet som mäts i Hz. Var finns några fleråriga långtidsstudier som visar att Hz-värdena ligger på för människan acceptabel nivå innan verken får byggas? De skadliga verkningarna uppstår först efter ett par år vilket konstaterats i militär verksamhet.

När fanatisk miljöaktivism härjar bryr man sig inte om att naturlandskap blir industrilandskap, fastighetsvärden halveras, turismen raseras, fågellivet massakreras, allemansrätten försvinner, lokalbefolkningen splittras, landsbygden avfolkas, elpriserna ökar och blir instabila, de fiktiva inkomsterna (skattesubventionerna) används till att muta markägare. Listan kan göras lång.

Dessutom innebär energipolitiken att satsningarna på ny teknik inom kärnkraften som teknik för återanvändning av utbränt kärnbränsle, övergång till torium och i slutändan fusionsteknik fadar bort, allt beroende på miljöaktivistisk okunskap och oförmåga att värdera sanna vetenskapliga kunskaper.

Var finns förnuftet?