Sverige behöver säkra statens skattekronor
När Panamadokumenten presenterades 2016 ledde det till regeringskris på Island, vilket resulterade i att landets president fick avgå då det avslöjades han varit inblandad i skatteplanering.
Spåren i Paradisläckan är ännu inte helt kända, men verkar leda in i såväl Sveriges kungahus som hos näringslivstoppar och välbeställda privatpersoner. Svenskt Näringslivs ordförande ställde sig frågan ”Vad fan får jag?” när han konfronterades med uppgifterna om sitt eget undanhållande av skatt. En märklig fråga från en person som under sitt liv bland annat fått två skattefinansierade universitetsutbildningar.
Detta skatteplanerande är en stor förlust för det gemensamma, som årligen går miste om cirka 40 miljarder kronor. En så stor summa pengar motsvarar till exempel 100 000 undersköterskor i äldreomsorgen, 400 000 elevers skolgång eller hela regeringens reformutrymme i höstbudgeten.
Finanseliten vänder ut och in på sig för att slippa betala skatt, samtidigt som välfärdens alla arbetare anstränger sig till sitt yttersta för att ge en god vård, omsorg eller utbildning till våra unga, äldre och alla andra i behov av vård. Tänk vilka nödvändiga tillskott landets kommuner, landsting och regioner kunde få om de allra rikaste skattade fullt ut i Sverige.
Den svenska modellen bygger på att alla gör rätt för sig och efter förmåga bidrar till det gemensamma. Om inte de med bäst förmåga bidrar, varför skulle då någon annan vilja göra det? Att prata om vikten av skattemoral känns dock oväsentligt i detta fall, vi behöver säkra statens skattekronor och undersöka hur vi lagmässigt kan täppa till de kryphål som idag gör det möjligt att skatteplanera på laglig väg.
Vi ser allvarligt på hur den svenska modellen riskerar att urholkas och slå mot de mest behövande i samhället och kommer att följa Paradisläckan och dess omfattning. Kapitalet ska inte fly utomlands, det ska komma alla till del.
Monica Haider (S), ClasGöran Carlsson (S), riksdagsledamöter
