Var är solidariteten mot medborgarna?

Insändare Artikeln publicerades

Sverige, vårt kära fosterland, har gått från en välfärdsstat till en nation under kapitulation. Vi ser det på våra sjuka där de styrande utsätter de otursdrabbade för en ekonomisk halshuggning när de inte längre orkar vara samhället till lags med sitt id och sitt svett.

Försäkringskassan har utsetts till den enväldige bödeln som utför sitt arbete utan rim och reson för den som intagit sin plats under bilans egg. Helt oförstående om det svenska språket i pappershögen av intyg som skickas in till kassans handläggare, väljer denne att omyndigförklara Sveriges läkarkår och experter genom att avslå alla skäl till sjukersättning. Handläggaren anser sig helt enkelt ha en bättre kunskap än läkare och i vissa fall, även sin egen medicinska expert.

Antalet beviljade sjukersättningar har gått ner från 40 000 per år till 6 000, vilket talar sitt tydliga språk i sammanhanget med en ökad psykisk ohälsa samt ett liv i misär för de drabbade som följd.

Detta händer varje dag i landet där vi ska öppna våra hjärtan och vårt högsta styrande organ snart sagt dagligdags proklamerar alla människors lika värde. Ingenstans längs horisonten kan man längre skymta den solidaritet mot medborgarna som har satt Sverige på kartan som det empatiska välfärdsland vi en gång var. Det talas vitt och brett om ansvar från Rosenbad men den sjuke ser inget sådant där han eller hon tvingas vända på de få kronor i börsen som snart kommer att dras in till förmån för andras välfärd.

Lyckligtvis går vi med raska kliv mot ett nytt val och någon klok människa sa en gång att man bör välja den valsedel där partiet har visat vad de gör i stället för från de som lovar vad de ska göra. Alliansen sänkte de sjuka och sittande regering har inte gjort ett dugg för att kasta ut en frälsarkrans till de utsatta utan låter dessa gå till botten med sitt goda minne tvärt emot de guldkantade löftena om motsatsen före senaste valet.

Vi har ingen egen majoritet, hävdar man vilket är sant men därifrån till att sitta som ett trumpet barn som vägrar låna ut sin spade till någon annan, är steget långt. Det finns demokratiskt valda partier som gladeligen skulle vara beredda på att smaka på maktens sötma om än för en stund. Prestige får aldrig tillåtas stå högre än otursdrabbade människors väl och ve oavsett politisk åskådning.

Paradoxalt nog vägrar man bjuda in dessa eftersom man inte anser att de ser till alla människors lika värde och att de står på fel värdegrund. Den värdegrund nuvarande och tidigare styre har satt ner sina Gucci-skor på känns lika stabil som gungfly.

Det är lätt att ta sig upp på den höga hästen men det kan göra väldigt ont att falla av.

Lars-Göran Kastell