Vi behöver trygghet när vårt barn ska födas

Amanda Wikerstål, Gustaf Waxegård
En blivande mamma genomgår en ultraljudsundersökning.
Foto:

Var kommer vårt barn att födas? Den frågan hänger nu i luften på grund av den undermåliga förvaltning av förlossningsvården som Region Kronoberg står för.

Vi som blivande föräldrar till en liten pojke, har redan mycket oro bakom oss. Som för många andra har vi inte haft det enkelt att bli gravida och behålla graviditeten, och vi har jobbiga missfall bakom oss. Den graviditet vi nu befinner oss i gör oss oerhört lyckliga men den har kantats av smärre komplikationer som inte givit oss full ro att landa in i normala förlossningsförberedelser.

De sedan länge indragna MVC-grupperna har inte funnits där för att ge oss ett forum att dela våra tankar med andra föräldrar. I stället har vi varit hänvisade till ett fåtal öppna föreläsningar av medicinskt acceptabel kvalitet men utan större möjlighet att möta behov på det psykologiska planet. Vi har en kompetent barnmorska som ger ett gott stöd, även om rutinträffarna knappt ger utrymme för så mycket annat än medicinsk kontroll och normalisering. Det normala behov av trygghet och tillit som de allra flesta har i samband med en graviditet är en smula förstärkt hos oss, men vi skiljer oss naturligtvis inte från de flesta – kanske med undantaget att vi vet att det inte alltid går bra.

Nu hör vi både via media och arbetskollegor att personal jobbar under så dåliga förhållanden att de inte kan ta ansvar för vårdsituationen i sommar. Centrumledningen svarar med att stänga två avdelningar under samma period som vårt barn är beräknat. Så – var ska vårt barn födas? I stället för avtagande oro och känsla av fokusering ökar nu oron och oklarheten. Kommer vi ens veta hur det sjukhus där vi föder ser ut eller hur man hittar dit? I stället för att lösa situationen genom dialog tycks sjukvårdsledningen och personalen hamna i ofruktbara låsningar.

Vi och det barn vi väntar vill inte bli offer i detta maktspel, och föreslår att politiker, ledning och personal löser situationen tillsammans. Man kan börja med att reflektera över vidden i det misslyckande som ligger i att inte säkert kunna förse länets invånare med den trygga akutsjukvård som man förväntar sig i de viktigaste ögonblicken i livet. Vi bor i Växjö, betalar skatt här, handlar här. Men vi kan inte säkert lovas en plats när vi ska föda ytterligare en medborgare?

Apparater och medicinsk utrustning i all ära – men centrumledningen för förlossningsvården verkar ha missat det uppenbara faktum att det viktigaste som vården tillför vid en förlossning är en känsla av trygghet och tillit. Vi gick till MVC med en redan svajig känsla av tillit till förlossningsvården. Nu är den tilliten ännu skörare.

I dag förväntas man göra en stor del av sitt förlossningsarbete hemma, på egen hand. Hur ska man kunna göra det om man inte ens vet om man har fem minuter eller flera timmar till stället man ska föda på? Det prat som MVC gärna ägnar sig åt och som är helt sant, nämligen hur viktigt det är att försöka slappna av och lita på sig själv, ta det lugnt, framstår i ljuset av den undermåliga vårdlösning som erbjuds mer och mer som fullständigt orimligt. Förlossningar är akutvård med en potentiell livsfara för både kvinna och barn. Det känns inte trovärdigt att den personal som själva signalerar att de inte kan garantera patientsäkerheten och som jobbar i sommar garanterat kan göra en säker bedömning när det verkligen gäller skilja ut exakt vilka som kan åka iväg till ett annat sjukhus – för pålitliga sådana bedömningsinstrument finns inte. En förlossning är ett dynamiskt och svårförutsägbart förlopp som snabbt kan ta en ny vändning.

Vi är båda psykologer som jobbar eller har jobbat i anslutning till förlossningsvård och kan se den uppenbara risk för både medicinska skador och psykologiska skador som är förknippade med en ”vänta och se vart ni får föda, kanske nära kanske långt borta-politik”. Men just nu är vi först och främst föräldrar som med oro väntar på hur det ska bli när vårt barn föds någonstans mellan vecka 25 och 30.