Galej

Pauline har tröttnat på att vänta

Galej Artikeln publicerades

En stor soulröst från Brokhult gör återigen entré i musikvärlden. Sex år efter Runnin' out of gaz ger Pauline Kamusewu ut sitt andra album. Vi träffade henne på hemmaplan inför skivsläppet.

Jag är inte beredd på pilotglasögonen. Pauline är supercool i höga stövlar, randiga tajts, snötvättade jeansshorts och fläta i håret när vi möter henne på Älmhults station. Hon har varit i Malmö över påsken men kommer nu hem till Brokhult igen. De senaste åren har hon bott i Stockholm, Malmö och Brokhult. Just nu är det Brokhult, i alla fall fram till sommaren.
- Jag behöver lite lugn, när det är mycket omkring mig, som jag vet att det kommer att bli nu med skivsläppet. Och så sparar jag lite pengar när jag ändå ska vara ute och resa, förklarar hon.
Vi åker vidare mot Brokhult. Där bor Pauline och hennes pappa. I huset bredvid bor Paulines faster. När vi svänger in på en av de tusen små grusvägarna möts vi av en småländsk idyll. Röda hus med vita knutar. Kullar, ängar, stengärdesgårdar, fjolårsgräs, nakna träd som väntar på lövsprickningen om några veckor. Förutom husen går allt i förvårens mättade nyanser av olivgrönt, blekgult, ljusgrått och brunt. Fåglarna kvittar sig galna och en motorsåg hörs i fjärran.
Hela stället andas väntan.
Och Pauline själv vet vad väntan vill säga. Hon slog igenom med hyfsat dunder och brak som 20-åring 2003 med skivan Candy rain och hitten Runnin' out of gaz som pluggades hårt på radion. Hon spåddes lysande framtidsutsikter utomlands. Men Universal tappade bort utlandslanseringen och Pauline lämnade besviket skivbolaget. Det blev flera förlorade år, men hon stannade i musikbranschen. Hon har skrivit låtar åt andra (bland annat framgångsrika My man is a mean man åt schweiziska Idol-vinnaren Stefanie Heinzmann, men även åt Magnus Tingsek), har själv sjungit med bland andra Rigooch så har hon hela tiden skrivit nya låtar till sig själv. För några år sedan hörde skivbolaget Bonnier Amigo av sig och signade henne, och nu äntligen ligger Paulines andra skiva, Never said I was an angel, färdig att ges ut. På onsdag firas den med releaseparty på Berns i Stockholm.
- Skivbolaget vill ha det så. Jag själv hade helst velat ha fest i Malmö så att alla mina kompisar kunde komma.
Vi sitter på Paulines fasters veranda och pratar om Never said I was an angel. Jag säger att jag inte riktigt känner igen den superstajlade r'n'b-tjejen på omslaget.
– Inte jag heller! Haha. Men jag brukar ha rött läppstift så det känns okej. Och när vi tog den bilden kände jag direkt att det där är ett omslag.
Hon tycker att det känns helt naturligt att det ska stajlas och förpackas och känner sig inte "såld".
Om Candy rain handlade om rock, pop och Motownsoul har Never said I was an angel blivit ett popalbum med inslag av soul, r'n'b och ska.
– Den är lite mer filad. Jag har blivit mer städad, säger Pauline.
Hon förklarar att rösten har utvecklats och att hon också fått mer musikbranschstänk.
– Man har inte så stora förhoppningar. Branschen går ju sådär. Eller nej, den går skitdåligt.
Arbetet med skivan började för två år sedan i La Carr-studion i Stockholm. Förra gången jobbade Pauline med Tobias Karlsson, men den här gången har Johan "Jones" Wetterbergoch Michel Zitronvarit Paulines låtskrivarpartners och producenter. Michel Zitron var med i Idol 2007 och har skrivit hits åt bland andra EMD.
Som det anstår en riktig soulstjärna har Pauline en statementlåt, titellåten Never said I was an angel, precis som Mary J Bligeoch India.Arie, där hon säger "I won't turn my life around, cause I like it upside down" och kören fyller i: "don't put her in a bag". Låten säger mycket om Pauline. Det går verkligen inte att "put her in a bag", att placera in henne i ett fack.
– Det är roligt att göra så mycket man kan. Jag har ju det här i mig, esteten och hippiegrejen, jag tycker om konst och konstiga grejer, men också det andra. Jag är ju inte vuxen än.
Är du inte?
– Nej, inte så att jag kör Ikeatänket än. En färdig lösning. Just nu gör jag mest pop, jag väntar några år tills det jag gör blir komplicerat och svårt.
Paulines mamma kommer från Zimbabwe och det var där, i Harare, som Pauline föddes 1982. Hennes biologiska pappa kommer från Italien, men honom har hon aldrig träffat. I stället gifte sig hennes mamma med Andersfrån Brokhult och de tre flyttade till Sverige 1985. Anders adopterade Pauline och det är honom hon kallar pappa. Pauline har gått i skolan i Älmhult tills hon började åttan, då hon flyttade till Malmö.
Har det varit jobbigt att du inte haft kontakt med din biologiska pappa?
– Kanske ibland. Men jag har ju redan en pappa. Men jag tror att det har bidragit till att jag har skrivit mycket, brevväxlat och så.
Pauline tror definitivt att hennes afrikanska rötter påverkat hennes musik.
– Ja, det har de gjort. Den dansanta känslan. Över huvud taget att jag är så blandad. Pappa har ju alltid hållit på med körsång och folkmusik, också.
Själv började hon spela piano på Tonhöjden i Älmhult när hon var liten. Skrev sin första låt som tolvåring. Men hon hade inte siktet specifikt inställt på att bli sångerska. Hon gick teatergymnasium i Malmö och ville bli manusförfattare och teaterregissör i Portugal. Hon var kompis med Gonzafrån Advance Patroloch hängde med när han skulle spela in rapparen LillemansTonårstankar. Pauline hjälpte till att skriva refrängen och sjöng också. I studion fanns en skivbolagsrepresentant som genast signade med Pauline "för att inte någon annan skulle hinna före". Så det blev på ett lyckligt bananskal som Pauline hamnade i musikbranschen.
Vi går runt en sväng till dansbanan Brokehill där Paulines farmor dansat som ung. "Där skulle jag verkligen vilja uppträda någon gång". Hon pekar på ladugården där det brukade stå ett pingisbord. "Eller så spelade vi på pappas vardagsrumsbord". När hon var liten var hon bäst i Gemöskolan på rasterna och utklassade alla tjejer och de flesta killar. Fick till slut ett Butterflyrack av sin pappa. Men hon började aldrig träna eller tävla. Först för några år sedan deltog hon i en riktig pingisturnering, med andra artister i Torekov. Stiga var på plats och erbjöd sig sponsra Pauline.
– Det var det största jag varit med om.
Hon skojar inte. Stigas stjärnor på pingisracken var status när hon var liten. Nu får hon gratis bollar och rack.
– Jag är duktigare på att spela pingis än på att sjunga!
Påverkar pingisen din musik?
– Ja! Det är något med ljudet.
Vi vandrar hem igen, in till Paulines hus och pianot där hon skrev Runnin' out of gaz för många år sedan. Hon berättar att det blir klubbspelningar efter skivsläppet och också en utlandslansering som Pauline, trots att hon numera är luttrad, faktiskt tror på. Skivan kommer att släppas i Skandinavien och troligtvis i Frankrike och Storbritannien. Pauline berättar att när hon är i Stockholm ibland möts av folk somfrågar efter autografer – på engelska.
– Jag blir glad men svarar på svenska förstås.

Se Pauline sjunga Give me a call i Musikhjälpen: