Ikea – från Malmö till Liechtenstein

Inblick Artikeln publicerades

I 21 år har Ingvar Kamprad hållit den verkliga makten över Ikea hemlig. Den finns hos stiftelsen Interogo Foundation i skatteparadiset. Nu finns omkring 100 miljarder kronor undangömda där. Smålandsposten och SVT:s Uppdrag Granskning kan i dag avslöja att stiftelsen styrs av två jurister under familjen Kamprads vakande ögon. Följ med på en resa genom Ikeas Europa på jakt efter herraväldet över möbelimperiet.

På perrongen i Svågertorp, styvt 500 meter från Ikeas varuhus, skriker reklamskylten ut sitt budskap: “Vad billigt allt är nuförtiden”.
Kunderna verkar reagera så, de köper Ikeamöbler som aldrig förr. Rekordår följs av rekordår och inte ens finanskrisen har gjort avtryck i boksluten.
Men hur ser företaget ut?
Ikea är en komplex varelse och Ingvar Kamprad gör inte själv några försök att beskriva hela uppbyggnaden. Snarare tvärtom. Det som vanligtvis kallas Ikea grenar sig snabbt åt två håll, som företaget säger är helt separerade.
Den ena publika grenen kallas Ingka vilket är det vi vanligtvis kallar Ikea. Nämligen möblerna, varuhusen och de många anställda.
Den andra, i många stycken dolda delen, heter Inter Ikea.
Nu kan Smålandsposten inom Ikea. Det blir en geografisk och mental resa mellan kontrastrika, men inte nödvändigtvis i genuint Ikeamässiga, miljöer.
Just Ikeamässighet handlar ju om att följa Ingvar Kamprads skrift “En möbelhandlares testamente”. Punkt 4 lyder “Att med små medel nå goda resultat” och punkt 5 “Enkelhet är en dygd”.
Allt inom Ikea ryms inte under de deviserna.
Amsterdam har en central roll. Den holländska huvudstaden är en ganska hektisk storstad. Många cyklister visserligen, men det är bilarna som styr tempo och takt. Staden är väldigt internationell där halva befolkningen har utländsk bakgrund. Som i resten av Holland korsar kanalerna staden som även har flera stora och kända bibliotek. Det är också i Amsterdam som de drygt 200 berömda cannabissäljande Coffee shops finns.
Här har både Stichting Ikea Foundation och Stichtung Ingka Foundation sina säten. Det är Ingkastiftelsen som äger Ingkagruppen och som ska garantera Ikea evigt liv. Ikeastiftelsen sköter Ikeas välgörenhet, men har identisk styrelse som Ingkastiftelsen.
Adressen till deras säten ger inte en Ikeamässig känsla.
Den finns i Atrium vilket är precis vad det låter som. En enorm kolloss i glas. På sjätte och sjunde våningarna finns stiftelserna. Nu är det inte formellt ett Ikeakontor utan ett kontor för förvaltningsbolaget Equlity Trust, som vi återkommer till på vår resa.
När vi frågar efter stiftelserna hämtar receptionisten en artig man som undrar om han kan hjälpa till, men som sedan av princip inte uttalar sig om företagets kunder.
En halvtimmes bilresa bort ligger idylliska Leiden, där det som i dagligt tal kallas Ikeas huvudkontor gränsar till järnvägsstationen.
I Leiden ligger den Ikeagren där alla varuhus hör hemma och som ägs av Ingkastiftelsen.
Staden är något större än Växjö, 115 000 invånare. Tillsammans med sex andra städer utgör de ett urbant område med en kvarts miljon invånare. Staden verkar vara väl anpassat till alla cyklister, tempot är behagligt och minner om en mindre ort. Det är Rembrandts hemstad och domineras av ett universitet.
Fram till 2001 låg Ikeas huvudkontor i danska Humlebäck där det var väldigt anonymt. Det enda kännemärket då var fyra bokstäver på husets dörrhandtag: I-K-E-A.
I Leiden är det lika lågmält och diskret. I bottenvåningen huserar en kopieringsfirma och på övriga tre våningar över arbetar 70 personer för Ikea. Symbolerna lyser med sin frånvaro och det enda som berättar om vilket företag som har lokaler där är namnskylten vid entrén. Möjligtvis också den stora runda taklampan PS Maskros som syns i fönstret.
Det är ett exempel på typisk Ikeamässighet. Varuhusen, produkterna, de många anställda hör till det anspråkslösa, enkla och sparsamma.
Till skillnad från varuhusdelen Ingka hamnar Inter Ikea inte bara nu utan på många ställen hos påkostade och högt ansedda, världsvana och synbart spendersamma platser och företag.
Undantaget är holländska Delft ytterligare ett par mil åt sydväst, där Inter Ikea och ett varuhus ligger vägg i vägg. Det är inte vilket varuhus som helst utan en form av experimentvaruhus med 800 anställda där koncept och nya smarta lösningar för försäljning testas mot verkligheten.
Därför lyder också varuhuset under Inter Ikea och inte Ingka. Men för ett amatöröga liknar varuhuset mer en trist lågpriskedja där varorna verkar utslängda på måfå.
Det är också här i Holland många Ikeagranskare räknat med att Inter Ikeaspåret tagit slut i ett bolag kallat II Holding SA. Även i Bertil Torekulls bok, skriven på uppdrag av Ingvar Kamprad, slutade Inter Ikea i en stiftelse här.
Men det är fel. II Holding låg visserligen på en fashionabel adress i Luxemburg men flyttades för ett år sedan till Curacao, ett skatteparadis där personer som Björn Borg och ABBA-Björn Ulveus stoppat stora pengar.
II Holding tog med sig 15 miljarder kronor till ön strax norr om Sydamerika. Fast under året försvann pengarna och bolaget likviderades.
Det skedde på uppdrag av ägaren Interogo Foundation.
Det för oss till Liechtensteins huvudstad Vaduz. En Ikeaort som hittills varit känd enbart av ett fåtal personer och framför allt inte medialt känd för sin koppling till Ikeas maktcentrum.
Staden ligger 455 meter över havet intill floden Rhen i furstendömet Liechtenstein. Runtom sticker alptoppar 1 500 meter upp i skyn. Lilleputtlandet är en konstitutionell, parlamentarisk, manligt ärftlig monarki, mer känt som ett skatteparadis där en stor del av BNP härrör från den finansiella sektorn.
Många utländska företag har slagit sig ned i Vaduz och Liechtenstein. Ofta är denna placering mest av formell natur, så kallade brevlådeföretag.
Bortom en trång passage mellan ett modernt bankontor och Nationalmuseet med sina konstskatter skymtar den gamla borgen där prins Hans Adam II fortfarande bor och sedan 1989 övertagit furstetiteln.
Bilarna som kör omkring i staden är sobert svarta, grå eller mörkt blå. Inga är röda, klarblåa, gula eller gröna.
Det är på huvudgatan Ikeas mäktigaste bolag har sitt säte, stiftelsen Interogo Foundation. Det är inhyst hos trustbolaget Fundationansalt, det vill säga Bürohaus Dr. Marxer, en del av det Equity Trust vi nämnde tidigare.
Interogos styrelse består av två personer, helt utan Ikeaanknytning: Dr Herbert Robert Oberhuber och Dr Johannes Michael Burger. Fast underställda familjen Kamprad.
Båda två är enligt flera personer vi träffar mycket välrenommerade och välkända. Men på advokatkontoret går det inte att få någon kommentar. Varken Oberhuber och Burger går att få tala med och en officiell representant för byrån konstaterar enkelt att inga på byrån ger intervjuer. Det är allt.
På bolagsverket i Liechtenstein träffar vi vd Bernd Hammermann som förklarar vad som är offentligt och vad som inte är det.
Vet du vem som är grundaren till en stiftelse?
– Nej. Den uppgiften finns bara hos företaget. Men stadgarna kan ni få ut, säger han och går ut ur rummet och kommer strax tillbaka med dem.
– Eftersom det är en registrerad stiftelse kan man hitta stadgarna. Då är det inga problem. Men man kan inte söka efter namn. Vi har inget namnregister.
Vem är förmånstagare i Interogo, vad är syftet med stiftelsen och hur ska den skötas?
– De svaren finns i bilagorna och dessa finns hos advokaterna.
I en annan del av Vaduz möter Clemens Laternser och Anton Wyss upp. De är vd respektive en av tre (Hans Adam II är en av de andra) i styrelsen för Trust– och stiftelseföreningen i Liechtenstein och försiktiga herrar som uttalar sig om principerna för stiftelser och truster i landet.
– Ett av målen med stiftelser är att hålla ihop företaget och att bevara det vid generationsskiften, säger Clemens Laternser.
Han får se skissen över Ikeas uppbyggnad och blir genast nyfiken och spontan:
– Det är inte många kunder i världen som behöver en sådan här konstruktion. Den är verkligen sofistikerad.
En av aspekterna på stiftelser är att de är hemliga i Liechtenstein. De två är mycket medvetna om öppenheten i Sverige kring bolag, stiftelser och privatpersoner. Så fungerar det inte i Liechtenstein.
– Det är inte öppet för allmänheten. Många ser det som familjeangelägenheter. Det är privat, säger de med en naturlighet som gränsar till självklarhet.
– Liechtenstein lämnar över till familjerna om de vill göra det offentligt. Konceptet är inte att gömma utan att de själva bestämmer när det ska öppnas för allmänheten.
– I Sverige har man ett helt annat koncept. Det är bara en annan idé. Det här är vår historia. Vi har den här typen av “privacy”.
Men om de anställda vill veta vem som äger stiftelsen. Kan de inte få reda på det?
– Nej. Det är omöjligt. De anställda har ett kontrakt, en lön och vet vem som är vd för bolaget. Det borde räcka, säger Anton Wyss.
Landet håller på att få en helt ny skattelagstiftning där skatten höjs rejält och blir omkring 12,5 procent för såväl företag som stiftelser. Det är en rejäl höjning på papperet men i praktiken vet ingen ännu vad den blir. Men de två konstaterar frankt att det är företagens skyldighet att betala så låg skatt som möjligt.
Nu är stadgarna till stiftelsen offentliga, men inte de bilagor som ingår.
– Det är ganska naturligt att två advokater sitter som styrelsemedlemmar. De är förmodligen de enda som kan säga vad som händer med tillgångarna i stiftelsen, säger Clemens Laternser.
Förutom hemlighetsmakeriet är möjligheterna att enkelt ändra stiftelsens stadgar en aspekt för att ligga i Liechtenstein till skillnad från Holland, där det är en mycket lång och svårhanterad process. I Liechtenstein är det mycket liberalt.
Går det att ändra stadgarna?
– Följer man lagen behöver man bara anmäla att ändringar gjorts. Men det måste vara lagligt och tillåtet. Stadgarna kan enkelt ändras.
Går det att ta reda på förmånstagarna?
– Nej. Generellt sett är det omöjligt. Enda sättet är att förmånstagarna berättar själva. Men frågan man måste ställa sig är varför är du intresserad av det?