Konst

Konst utan gränser

Konst Artikeln publicerades

Om gränser inte krävs – varför sätta gränser? När vi har landskap varför inte välja de månghundraåriga landskapsgränserna? Så resonerar Kalmar konstmuseum och låter numera Jönköping ingå i Sydosten och konst, konsthantverk och design samsas under samma hatt.

Om gränser inte krävs – varför sätta gränser? När vi har landskap varför inte välja de månghundraåriga landskapsgränserna? Så resonerar Kalmar konstmuseum och låter numera Jönköping ingå i Sydosten och konst, konsthantverk och design samsas under samma hatt.
Ett lyckat grepp även om det denna gång hade känts generöst med ett museum till bristningsgränsen fyllt av myllrande mångfald från Småland, Blekinge och Öland. Nu får Sydosten nöja sig med museets övre sal.
Vad som sållats bort av de 1 200 verken får vi aldrig veta, men det som bjuds har spännvid nog. Det är ett friskt och bra grepp att sudda ut gränsen mellan konst och konsthantverk, en gräns som i princip redan suddat ut sig själv.
Nu rymmer utställningen bredden från Lili Dahls återbrukade trasvävskasse till Kajsa Nylanders tre minuter långa video Jag är bara en tjej.
Efter årets kaskad av film och videoinstallationer känns Sydosten befriande handfast även om det också förekommer video, bland annat Peder Nabos humoristiska och samtidigt ömsinta Street Dance med vind och motorcykel (?) i huvudrollen.
J uryn har valt att presentera de 72 verken i en rörelse från natur till andlighet och dessutom skapat samtal mellan olika objekt. Ibland blir det långsökt, ibland riktigt bra. Caroline Möllers rakubrända urna med forntida förtecken öppnar verkligen dialog med Yvonne Habbes tovade halskragar med vikingatida stuk och guldglimmer.
Detsamma gäller Sisters of Sättras kultur- och folkkonstinspirerade Heimat 2 med egenproducerad rekvisita framsprungen ur ett landskap av samma anda som Bergliot Kvarnares Skogsspegling.
Till de gränsöverskridande hör också Elisabeth Sands Röse, mörk granit som trotsar tyngdlagen och reser sig i uppkäftig vasform, Kerstin Cedells nästan självlysande miniskulpturer som visar sig vara tillverkade av papper (och pussel), Michaela Ivarsdotters snyggt vikta servetter – hamrade i blänkande koppar – och Björn Jäderås Smörjor hans & hennes sidor. Ett handfat gjutet i gråaste betong med en rörig kladdig sida med krämer och läppstift och en sparsmakad sida med nästan bara tandborste och tandkräm.
Utställningen rymmer ovanligt mycket textil, både monumentala verk och klassiker i välkända och väl utnyttjade tekniker. Monika Hellman har maskinbroderat en svit vallmoblommor som ser ut som skylätt akvarell, Bodil Hörlén har skapat en dramatisk och färgstark väv i lin och plast med skulpturala förtecken, Britt Nilsson fördjupar sig alltmer i nunotovning och brer ut en blommande äng med kärlekshjärta på en väggbonad och Ulla-Britt Johansson utvinner op-konst ur lapptäckestekniken.
Mycket är också vad det ser ut att vara – brukbar konst som Lars Ekdahls rullflätade korg i pil, utsökt hantverk, Joanna Erikssons slanka ljuskrona och Johanna Holubs dramatiska silversmide.
Det finns även fruktbara kollisioner som Inga Grimms Unicorn, ett hopplock i svart som påminner om äldre tiders förhärligande ryttarstatyer, Ann Hammars symaskinsstygn sydda på ett ”smältande” material som ger dem tycke av skira snökristaller och Nilla Eneroths sju termosar som väl knappast kan hålla värme eller kyla. De är handblåsta med propp av ett stycke björk. Nog står det en doft av utflykt över denna skira grupp i klarglas och grönt.
Till sist längs bort i rummet med medveten sikt mot park och slott Henrik Tingströms akvarell av Kalmar slott och Marie-Louise Jaensson Björkéns tuffa grävling iklädd visir. Bra skydd för den som är på väg.