Motsatser möts på Bergdala konstgalleri

Med varsin våning till förfogande kan man kalla säsongspremiären på Bergdala för två separatutställningar, snarare än en gemensam. Det hindrar dock inte att det finns ett fint samspel mellan dem. Det mörka möter det ljusa, det kantiga och strukturella möter det mjuka organiska och så vidare. De tycks helt enkelt trivas rätt bra ihop, Möller och Sander.

Att komma in i Sanders avdelning är som att färdas genom ett nattlandskap i drömmens värld. Allt det blåa dominerar intrycket och himlarna lyses upp gula stjärnor som sveper med kraftiga kometsvansar. I de vindlande arkaderna faller djupa skuggor à la Giorgio de Chirico. Det är lugnt, svalt och en aning spöklikt. Vad kommer att hända härnäst?

Variationerna på samma motiv ger ett effektfullt intryck, nästan filmiskt. Hela fyrtiotalet bilder hänger på bottenvåningen, utan att det känns för mycket. Akvarellerna är de som lyser starkast, med sin spröda naivistiska ton och känsliga uttryck. Visst har man sett dem förut, men det är tjusigt ändå.

Ny i sammanhanget är däremot keramikern Sara Möller, född 1982 i Växjö och nu verksam som keramiker i Göteborg. Hennes ljust grågröna objekt kontrasterar med sin mjuka oregelbundenhet. Man blir osäker på deras ursprung. Är de djur, växter eller rentav maskiner? Flera står på fyra ben, men om de varit en hund eller sekretär i sin tidigare form går inte att säga. Roliga är de i alla fall, och de inbjuder till att krama och känna på den glatta ytan. Det finns en organisk styrka och ömtålighet inbyggd i dem, som om de faktiskt var levande varelser. Men formerna är samtidigt helt abstrakta och utmanar fantasin. I utställningen samspelar skulpturerna i fint komponerade konstellationer, som små samtalsgrupper. Poetiskt och finstämt.

Thomas Lissing