Vackert, vilt och stillsamt i Ann Eringstams bildvärld

Det sköna har förstås sitt egenvärde, men det fördjupas snart av de oväntade inslagen som visar sig på närmare håll. Ann Eringstams fotografier på Växjö konsthall kryddar storslagna vyer med en känsla av mystik och ovisshet.

Självklart slås man först av det vackra, det är ofrånkomligt. Generöst tilltagna fotografier med underbara landskap. Karga visserligen, men sköna på ett både vilt och samtidigt stillsamt vis. Som stora panoramalandskap sträcker de sig längre än man först kan överblicka. Glaciärer, ishav, heta källor och myrmarker. De isländska miljöerna utgör en tacksam fond för berättande med en övernaturlig touch. För något är det som inte stämmer; illusionen av turistreklam bryts av den ömtåliga karaktären som dyker upp på olika ställen. Ibland ensam, ibland duplicerad i flera. Det är en tunnklädd kvinnogestalt, ett anonymt väsen, som tycks intimt förenat med naturen samtidigt som det trotsar elementen. Samlade i ring runt en källa påminner de om John Bauers älva Tuvstarr, som betraktar sig själv i ytvattnets spegel.

Ann Eringstam föddes i Växjö 1977 och är numera bosatt och verksam i Göteborg. Där tog hon också år 2006 sin mastersexamen vid Högskolan för fotografi.

Titeln på utställningen är In Search of Wonderland, vilket naturligtvis för tankarna till det Underland som sagans Alice råkade trilla ned i. En värld där allt verkade galet och konstigt, men där hon lärde sig lyssna på sitt hjärta och sin intuition. I Eringstams värld skulle man kunna säga att det är tvärtom. Den värld som avbildas är så perfekt, så symmetrisk, vacker och fullkomlig att det mänskliga inslaget istället verkar onaturligt. Finns det något Underland att hitta här, och vad består det i så fall av? Är människan en främmande varelse i denna annars så perfekta miljö? Det är lätt att drabbas av funderingar kring miljöförstöring och växthuseffektens konsekvenser när man ser de ögonbedövande vackra landskapen. Är sättet vi tar hand om vår jord själva galenskapen i berättelsen? Frågorna hopar sig men får inga svar.

Bilderna i utställningen är få men effektfulla, och den bräckliga gestaltens närvaro fascinerar. Om hon hittar sitt Underland får vi inte veta. Men den som tittar på rätt ställe får i alla fall se hur hon hamnade där.