Med Rapace har vi en riktig stärna

Krönikor Artikeln publicerades

De har varit en händelserik vecka i filmvärlden – där två ärrade mästare visade att de fortfarande är i fin form.

Först vann Michael Haneke ”världsmästerskapet i film” när han i söndags höstade in Guldpalmen i Cannes för andra gången med nya filmen Amour. Sedan igår klarade Ridley Scott sig igenom premiären på Prometheus med beröm godkänt – en film han egentligen hade allt att förlora på att göra.
Att Haneke vann i Cannes var ingen skräll. Han är lite av art house-filmens Lionel Messi; älskad av alla och högt uppburen. Sedan som någon vist påpekade, ska man komma ihåg att Guldpalmen inte delas ut av Gud utan av en jury bestående av sju filmarbetare. Förfarandet är inte annorlunda andra priser, men just Guldpalmen får ibland himmelska proportioner. Det var alltså Nanni Moretti, Ewan McGregor, Diane Kruger och några till som hade Amour som sin favoritfilm. Därmed inte sagt att Haneke inte är värd priset men något rafflande val som när thailändaren Apichatpong Weerasethakul vann med Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv var det inte.
Ridley Scott då, denna sci-fi mästare som återigen tog sig an Alien och gjorde en prequel med nya Prometheus (även om han själv bestrider att det är en föregångare). Själv har jag inte hunnit se filmen men responsen från världen och Sverige har varit klart positiv. Med tanke på att George Lucas och Steven Spielberg gått tillbaka till sina gamla klassiska epos med resultaten att de nya filmerna varit så usla att de nästan förstört originalverken, var det skönt att höra att Scott fortfarande kan göra film.
Det blir inte mindre kul ur svenskt perspektiv att Noomi Rapace får så fina vitsord för sin insats i huvudrollen. Med Rapace har vi – på riktigt – en skådespelare som kan betecknas som Hollywoodstjärna.
Att en relativt okänd svensk är första namnet i årets mest emotsedda film före etablerade stjärnor som Charlize Theron och Michael Fassbender är oerhört anmärkningsvärt och kan inte nog betonas. Jag får leta i minnet, men frågan är om någon svensk skådespelare någonsin burit en större film på sina axlar. Ingrid Bergman var med i odödliga filmer som Casablanca och Notorious och de må vara bättre filmer än Prometheus, men de var inte den tidens största filmer.
Jag minns väldigt väl första gången jag såg Rapace och jag minns att jag var imponerad. För att kontrollera det gick jag in på smp.se och letade upp min recension av svenska indiefilmen Du & jag från oktober 2006. Där hittade jag följande:
”Framför allt de kvinnliga skådespelarna imponerar. Redan efter en halvtimme med Du & jag vill man att Noomi Rapace (i rollen som Maja) ska lämna Dramaten lite oftare och bidra till svensk film. För hon behövs.”
Nog behövdes hon alltid. Sex år senare skulle det visa sig att Sverige var henne för litet.
ANDREAS DEGERHAMMAR