Kronoberg

Han målade in i det sista

Kronoberg Artikeln publicerades

Sven Ljungberg är död. Den 28 juli avled han under en av sina många arbetsresor till Italien. Ett ständigt flödande konstnärskap har nått sitt slut.

Sven Ljungberg lämnade jordelivet på det sätt man kunde vänta. Mitt i arbetet. Han var på en målarresa i Italien där han färdig­ställt ett dussintal målningar när han blev hastigt sjuk. Han avled strax efter klockan 17 onsdagen den 28 juli. Under de sista dagarna hade han sällskap av närmaste anhöriga. Han skulle i år ha blivit 97 år.

Få konstnärer har som Sven Ljungberg givit sin publik en röst. Nu när han är borta och rösten tystnat finns den ändå kvar i hans budskap. Det utgörs av mycket text i en lång rad böcker utöver den enorma mängden bilder. De har flödat oavbrutet ur hans verktyg under mer än 75 år.

Den som läser honom lägger märke till hur klar och kärv han är. Sak samma med hans bilder. De skildrar det nära, lokalsamhället, som Kim Nicklasson konstaterar i en uppsats. Men han går ett steg vidare och ser helheten i livsverket och anser att alla bilderna tillsammans ger Ljungberg status som en stor berättare.

Samtidigt hade hans person utrymme för uppdraget att vara direktör för Kungliga konsthögskolan från 1972 och sedan, när skolan blev statlig 1978, rektor. Förodnandet sträckte sig till 1981. När organisationen gjordes om spelade Sven Ljungberg en betydande roll i kampen för att förhindra att åtta olika skolor med konstnärlig inriktning skulle läggas under gemensam styrelse med en gemensam rektor. ”?det blev ingen superskola utan de åtta skolorna det gällde fick bevara sin självständighet”, skriver Olle Granath i vänboken till Sven Ljungbergs 90-årsdag.

Det man särskilt kan fästa sig vid är Sven Ljungbergs trohet mot sitt ursprung. Han fick professors namn efter åren som direktör och rektor i Stockholm, han är mästaren bakom en mängd monumentalverk, han har tillverkat ett stort antal diplom för Nobelpristagare, han har illustrerat en rad böcker, men ingen framgång förmådde utradera Ljungby eller hans enkla härkomst eller för den delen det arbetande folket ur hans produktion.

Det är många som njutningsfullt har lyssnat till Sven Ljungbergs grova språk, men den som följt honom har vetat att det var noga regisserade kraftuttryck som han hade under stabil kontroll och aldrig skulle undslippa sig på fel plats eller vid fel tidpunkt.

Inte desto mindre fick han många lyssnare och blev i hög grad mediernas man. Sade Sven Ljungberg något dög det alltid till rubrik. När han bannade politiker och myndigheter blev hans yttranden njutningsfullt återgivna utan att han någonsin tycks ha fått motfrågan om ett beslut som han kritiserade ändå kan ha varit motiverat eller rimligt.

Han fick nimbus som Dackegestalt, en figur som han förvisso var intresserad av. Inte så konstigt om man ser till det faktum att han många gånger blev åsidosatt av makten i den offentliga sektorn, och nekad att utföra sina verk, trots att han flera gånger vann pristävlingar om bästa förslag. I den stora boken Sven Ljungberg, målare av Ann Lidén kan man läsa hur linjen i det offentliga livet efter andra världskriget var att lokaler där folket skulle utöva sin makt icke behövde föreställande konst. Då kom Sven Ljungberg med i högsta grad figurativa förslag – och vann och blev ratad.

Att detta skapade bitterhet är självklart och gjorde också att han med stadig vrede gick in för att skildra Dacke i den tredelade mosaiken som finns på länsstyrelsen i Växjö. Gustav Vasa trampar Småland under fötterna, var det ena motivet. Den kraftfulle och vitale Dacke det andra. Tredje motivet visar den utsugande fogden förbannad av en bonde med Vilhelm Mobergs drag.

Dackemotivet återkom i ett förslag till utomhusrelief för Växjö stortorg. Där stormar Dacke fram ur skogen med alla sina män. Förslaget presenterades i form av en 2,20 meter hög kolteckning, men mottagandet blev ett mummel.

”I sitt val av människor tar konstnären ställning”, heter det hos Ann Lidén. Man kan fundera på detta när man avläser träsnitten i Gäst hos verkligheten av Pär Lagerkvist och samtidigt tänker på de många oljemålningarna som föreställer arbete och arbetande människor. Med eftertryck framgår det på olika håll att det inte rör sig om politiska bilder, utan bilder av arbete och arbetande människor. Sven Ljungberg säger på ett ställe om sig själv att han är arbetets målare. Där återfinns en av faktorerna som låg bakom refuseringarna av exempelvis monumentalmålningen åt Statens historiska museum 1944 och Riksbanken 1975.

Arbetet var en allvarlig sak, som Sven Ljungberg gav en existentiell innebörd. Det spelade ingen roll om han hittade sitt motiv i Italien eller på Öland eller när byggnadsarbetarna var i?gång med hans eget museum i Ljungby. Arbetet fick ett helighetssken. Muskler som vet hur man gör och går in för uppgiften är kärnan i berättelsen. Han kom åt fundamentet i södra Smålands mentalitet som har rötterna i den gammalkyrkliga fromheten.

Där hade också Pär Lagerkvist sin rötter och mycket riktigt skriver Sven Ljungberg om Gäst hos verkligheten att ”Ingen annan bok har jag kanske känt mig så nära.” 1956 började han arbetet med en svit trägravyer för ”Gästen”. Bilderna kom att betyda mycket för Lagerkvist, som senare själv blev avbildad i en berömd trägravyr.

Det är en uppfattning bland konstens professionella bedömare att Sven Ljungberg kom allra längst som konstnär när han framträdde som grafiker. I en bok från Nationalmuseum erkänns han som en av världens främsta inom konsten att framställa trägravyrer. Den förmågan gav honom möjligheter att illustrera böcker. I dem har han ibland kunnat excellera i rustika och frodigt erotiska motiv. Mycket riktigt blev det folkstorm i samband med en utställning av grafik i Jönköping. Sven Ljungberg tyckte det var intressant, som han skriver i boken från Nationalmuseum, att den realistiska, figurativa bilden har kvar sin egenskap att röra vid känslor, engagera folk för eller emot något, att skaka om.

Om han har rykte om sig att vara närmast rabulist så blir bilden en annan när man möter honom som målare av monumentala målningar i kyrkor. Han är väl förtrogen med Bibeln och väljer ställen som lämpar sig för framställning i bild, men han värjer sig mot varje tanke på att han skulle

vara religiös. Han säger i Ann Lidéns bok att hans far var realist och att hans mor nog hörde till de magiska smålänningarna. Om de bibliska texterna säger han att de fungerar likadant som texten i andra böcker: Han blir inspirerad av dem, lever sig in i dem. ”Kanske är man som en skådespelare. Därför tror jag att också en hedning kan göra bra kyrkomålningar.”

Sven Ljungberg började på Kungliga Konsthögskolans dekorativa linje 1934, men det dröjde till 1953 innan någon ägare till en offentlig byggnad släppte till en vägg. Det var Sankt Sigfrids folkhögskola som begärde att få ett konstverk i en trapphall. Det blev en mosaik. Sedan har monumentalverken blivit många, de finns exempelvis i Ljungby, Öhr, Värnamo, Ulricehamn, Göteborg, Gottsunda.

Det visade sig sedan, efter många färdigställda offentliga utsmyckningar, att han under alla sina produktiva år hållit fast vid en linje och en inställning som han formulerde i skisser och program redan under studietiden. Upptäckaren var Ann Lidén. Sven Ljungberg kunde bara hålla med. Han hade glömt bort sina idéer från ungdomen, men ändå följt dem. Det bekräftar det starka draget av trohet i allt han gjorde.