Kultur & Nöje

Allt om svenska deckare - och Clintan

Kultur & Nöje Artikeln publicerades

Hela världen läser svenska deckare. Mest läser Michael Tapper. Han har läst allt och sett allt. Nästan. Resultatet är en 850-sidig avhandling, plus en biografi om Clintan, där Tapper hävdar att Dirty Harry är ofrivillig förebild för många av de svenska antihjältarna.

Villan i Torna Hällestad, nån mil öster om Lund bågnar av filmer och böcker. Familjens TV-rum är tapetserat med ett par tusen DVD-titlar, i arbetsrummet i källaren står böcker från golv till tak liksom i alla sovrummen på ovanvåningen och ?

– Man måste försöka att läsa och se allt. Annars kommer nån jävel och säger att "har du inte läst den 27:e Hasselboken förstår du absolut ingenting av den svenska kriminalgenren", säger Michael Tapper och småler.

Hans idéhistoriska avhandling Snuten i skymningslandet - svenska polisberättelser i roman och film 1965-2010 är en spännande och överraskande lättläst genomgång av vårt lands i särklass mest populära kulturyttring de senaste 30 åren.

Tapper har valt ut några författarskap genom kriterierna: a. bästsäljare, b. filmatiserade och c. män.

– Så fort det är kvinnor med blir det något annat. I filmerna och böckerna är de inte poliser, som män är poliser, utan mer representanter för det kvinnliga kollektivet, säger han och nämner TV-serier som I mördarnas spår med Helen Mirren och Beck-filmerna .

– De enda som accepteras av Gunvald Larsson är de kvinnor som delar hans "Dirty Harry-syn" på världen. Inga kulturkoftor eller andra "kärringar" gör sig besvär.

Bäst verkar Tapper gilla Leif GW Persson och Roslund och Hellström. Stieg Larsson tycker han gav uttryck för en positiv, frihetlig socialism och vi enas om att vi gärna sett Vilhelm Moberg välja deckargenre istället för botten av en sjö.

Han har svårare för Mankells "nattsvarta bitterhet" och vad han menar är Nessers försök att platsa på kultursidorna genom finkulturell polityr. Tapper finner Sjöwall-Wahlöös sexualsyn (alla farliga nymfomaner) lika besynnerlig som recensenternas ovilja att kritisera detta.

Sedan har vi alla filmerna vilka han, även luttrad filmrecensenten på Sydsvenska Dagbladet, har lite svårare att älska.

– De förenklar väldigt mycket dramaturgisk. Det mest flagranta exemplet är nog (GW Perssons) Samhällsbärarna som blev I lagens namn av Kjell Sundvall. Det finns inte många kopplingar till den litterära förlagan. Fast det är klart, Beckfilmerna är rätt bedrövliga de också. Där är ingen koppling överhuvudtaget. De är verkligen reaktionära och spelar på alla de värsta tabloidföredomarna om hur brottsligheten ser ut och fungerar i Sverige.

Tapper nämner speciellt 97-serien med sina excesser i moralpanikämnen som pedofili, homosexualitet och kultfilmen Spår i mörker där onda barn och arbetslösa graffitikonstnärer som konsekvens av sitt roll- och dataspelande nu lever i tunnelbanegångarna där de med samurajsvärd tvingas hugga huvudet av pendlare.

En av de två kritikersuccéerna är Bo Widerbergs Mannen på taket (1976). Den sågades emellertid av Maj Sjöwall som kallade den en cowboy och indian-film. En märklig liknelse eftersom Per Wahlöö, som hade gått bort i cancer året innan, var entusiastisk filmrecensent och i hemlighet älskade västernfilmer.

– Kritiken mot filmerna, generellt, är nog att de trollat bort det politiska. Och det var kanske förklaringen till att det inte blev fler filmer för Widerberg, han planerade faktiskt att göra fler.

Nu gick han över till Leif GW Persson och gjorde den "andra" succen: Mannen från Mallorca .

– Fast bra och dåligt är egentligen inte längre riktigt relevant i det här sammanhanget. Man får, som forskare, istället fråga sig: varför ser det ut så här i böckerna och filmerna.

Man kan sammanfatta Tappers, i boken väl underbyggda, tes med Göran Palms retoriska fråga från tidigt 70-tal om hur vänstern skulle hantera sin besvikelse. Och svara: de skrev och skriver deckare. Bittra och uppgivna beskrivningar av en sönderfallande folkhemsutopi.

Tapper försöker fastställa alla författares ideologiska hemvist och konstaterar att medan den svenska vänsterns (speciellt marxistleninismens) inflytande i samhällsdebatten, och för Sverigebilden, varit ytterst marginell har dess författare lyckats sprida sitt budskap över hela världen.

Därför kommer det hit en massa journalister och söker det perversa Sverige, säger Tapper med anmärkningsvärt stort förakt i rösten och fortsätter: ”när de inte finner det ger de upp och hänvisar istället tillbaka till Henning Mankell och Stieg Larsson”.

Däremot, menar han, har romanerna haft stor betydelse i idédebatten.

Författarna ses som en grupp dokumentarister av den svenska folksjälen och böckerna används som alibi för en rad olika åsikter, framförallt om kriminalitet. Jag tror till exempel att Sjöwall-Wahlöö hade konkret betydelse för återinförandet av den gamla straffrättspolitiken på 70-talet. De sålde in den till vänstern, behovet av hårdare straff istället för att förändra de sociala och ekonomiska orsakerna till brotten.

En avhandling om både böcker och film är ovanligt men Tapper menar att det finns en växelverkan som är omöjlig att bortse ifrån.

– Speciellt litteraturvetarna verkar reta sig på det men jag tror att 1900-talets film och litteratur är väldigt svår att förstå om man inte ser de i ett samspel med varandra – i synnerhet vad gäller kriminalgenren.

Dessutom verkar författarna ha ett ambivalent förhållande till amerikansk film och polisdeckare. I Snuten i skymningslandet redogörs för det tydliga inflytandet i böckerna och hur författarna i intervjuer förfäktar alla dessa samband.

Tapper menar att samma våldsamma samhällskritik, fast från höger, delvis representeras av Ed McBain och Clintan.

– Per Wahlöö förnekade all inspiration. Trots att den är så tydlig. Trots att Wahlöö åkte till USA och träffade McBain, trots att Sjöwall-Wahlöö översatte fler än tio av hans böcker.

Tappers encyklopediska kunskaper till trots – spåret slutar här eftersom han helt enkelt tycker att det skrivs alltför många böcker och görs alltför många filmer för att man ska kunna hantera ämnet. Istället vänder han blicken mot en kulturikon som betytt lika mycket för Sverigebilden men vars skapande är avslutat och därmed begränsat – både i DVD-hyllorna och bland böckerna i överbyggnaden – Ingmar Bergman. Fast det är en helt annan historia?

Magnus Sjöholm

Fotnot: 20 november tilldelades Michael Tapper Svenska deckarakademins pris för bästa faktabok för Snuten i skymningslandet - svenska polisberättelser i roman och film 1965-2010.
Snuten i skymningslandet - svenska polisberättelser i roman och film 1965-2010 är utgiven av Nordic Academic Press.
Biografin Clint Eastwood är utgiven av Historiska media.