Den sista akten

Huruvida Den sista akten också är tänkt att avsluta serien –tiobandsserier har ju länge varit närmast standard för svenska deckarförfattare –är mer oklart. Utöver den för ändamålet ovanligt lämpade titeln, knyter Jungstedt också ihop många trådar från de tidigare böckerna, vilket gör att den nya romanen skulle kunna fungera väl som slutpunkt för serien.

I Den sista akten tampas Knutas med sin förestående skilsmässa och förälskelsen i kollegan Karin Jacobsson, och även Bergs äktenskap har gått i stå. Otrohetens frestelser lurar i de sena, jobbfyllda sommarkvällarna, men när en välkänd Stockholmsjournalist mördas under Almedalsveckan radas de avskräckande exemplen upp ett efter ett. Alla misstänkta verkar ha en minst sagt flexibel syn på trohet, och redan från start är det uppenbart för läsaren att det är i detta som motivet för mordet bottnar. Den sista akten blir också mer än lovligt förutsägbar, vilket tyvärr placerar den i skuggan av förra årets Jungstedtdeckare, Det fjärde offret, som tillhörde författarens starkaste bidrag till genren.

Almedalsveckan utgör startpunkt och tidsmarkör i Den sista akten, men berättelsen rör sig snabbt bort från det politiska och in i det personliga. Mordmisstankarna riktas snart mot en karismatisk skådespelare med många kvinnoaffärer. Någon klurig förväxlingskomedi à la de Shakespearedramer han spelar på Romateatern under sommarmånaderna blir Den sista akten dock aldrig, då så väl spänning som överraskningar uteblir. Trots passion, besatthet och stora känslostormar förblir berättelsen och mysteriet ganska andefattiga. Kanske har Jungstedt själv börjat tröttna på sin vid det här laget väletablerade deckarmodell och sina invanda karaktärer?

När nu Knutas planerar ett nytt liv och Berg tänker lämna Gotland bakom sig vore läget optimalt för Jungstedt att lägga serien bakom sig och pröva sina deckarvingar på någonting nytt. Samtidigt är det naturligtvis svårt att överge populära och väl inarbetade karaktärer –se bara hur Arne Dahl flyttade med sina favoritkaraktärer till sin nya serie. Jag skulle dock gärna se en mer rejäl nystart för Jungstedt. Varför inte behålla platsen, det Gotland som hon gjort till ”sitt” deckarterritorium, men prova nya karaktärer och varför inte ett nytt sätt att närma sig genren?

Kerstin Bergman

Läs också Bittrare än döden av Camilla Grebe och Åsa Träff –en betydligt starkare skildring av kärlekens destruktiva krafter.