Dragomir fängslar sina åhörare

Men först berättar managern och maken Klas Burling både något om artistens karriär och om olika panflöjter – att det som utsetts till Rumäniens nationalinstrument har en enkel, välvd uppsättning av tjugotvå bamburör medan den latinamerikanska varianten har två parallella, raka rader.

Något tryckt program får vi inte, utan Dana Dragomir presenterar själv låtarna och det kärleksfulla förhållande hon har till dem. Skogens dans, en rumänsk folkvisa i snabbt tempo, följs av den eftertänksamma Sjunde december, en egen komposition till minne av hennes far.

Från sin skiva Älskade svenska visor hämtar hon Vem kan segla och Uti vår hage. Speltekniskt finns förstås en mängd finesser. För att drilla görs små snabba skakanden med huvudet, för ett vibrato rörs flöjten lätt darrande.

Helt suverän teknik visar hon i den fartfyllda Hora staccato av rumänen Grigorisc Dinicu.

Mathias Hellberg på klaviatur är ytterst skicklig. Ibland är det flygel till programmerad synt, ibland växlar han mellan synt live och flygel. Han skapar ljudlandskap och bakgrunder, som i Ack Värmeland du sköna, eller Where do I begin ur filmen Love Story. Ett Abba-potpurri finns med, och den lugna Send in the Clowns.

Dragomir växlar mellan den stora flöjten, vars längsta rör är femtio, sextio centimeter, och en mindre. Ur denna mindre frambringar hon de mest visslande fågelsångstoner, som i den rumänska folkmelodin Lärkan. Makalöst skickligt.

Det är ett fängslande framträdande. Dragomir är vän i sin framtoning och som åhörare bevittnar och upplever man närkontakten med något ursprungligt. Att den enkla grundprincipen mänsklig luft i rörelse över ett bamburörs kant kan åstadkomma så sällsamma och meditativa ljud en sommarkväll.