Kultur & Nöje

En fjärils vingslag Av Annika Lindberg

Kultur & Nöje Artikeln publicerades

2:a pris i Smålandspostens novelltävling.

Gryningens svaga ljus känns inte påträngande och jag ligger med slutna ögon, halvt vaken. Den lilla protesterar milt när jag vänder mig i sängen. Jag sträcker ut armen för att röra vid honom som ligger bredvid. Lakanet känns svalt under mina fingrar, inte ett veck krusar den släta ytan, och jag minns.
Var dag tar sin början på samma vis. Sedan det hände är resten av min vakna tid likadan den med. Den är allt och intet. Idag mer så än någonsin.

Jag tar mig upp till sittande. Den lilla protesterar mer intensivt och jag lutar mig mot sänggaveln. Klänningen hänger på dörren till klädkammaren. Nystruken och på vadderad hängare. Svart. Jag klär inte i svart. Han brukade säga det ibland, att jag var för glad för att bära sorgens färg.
Jag var glad. Vad jag är nu vet jag inte, men jag inte är som förut.

Duschens strålar känns sylvassa mot min hjässa och mina axlar, ändå står jag kvar. Jag löddrar in mig flera gånger, som för att tvaga bort någonting jag inte kan se. Det försvinner inte.
Det löper några svaga linjer över magen, de har en ljusare ton än den omgivande huden. Jag drar försiktigt med fingret längs med dem, tycker de är vackra. Den lilla är stilla. Kanske sover hon, eller så låter hon mig känna efter en stund utan att hon gör sig påmind.

Jag drar klänningen över huvudet. Den faller tungt omkring mig, det känns som jag pressas ner mot de grova golvtiljorna i vårt sovrum. Vårt. Jag smakar på ordet inom mig.
Det går inte. Blicken jag möter i spegeln på väggen är inte min. Jag låter det svarta tyget falla mot golvet. Nästa gång jag prövande ser mot min spegelbild känner jag igen mig själv, så som han brukade se mig. Klädd i en hallonröd färg som skulle kunna locka fram skrattgroparna i mina kinder. Kanske om det var en annan dag. Ett annat liv.

Det knackar lätt på dörren, jag öppnar och hans mor står där ute. Solen skiner och hon ser på mig. Jag tar ett steg närmare och hon sluter mig i sin famn. Länge står vi så innan hon släpper mig och tar ett steg tillbaka. Hon säger att jag är vacker och jag tror henne. Jag vet inte vad jag ska säga, men jag älskar henne.
Tillsammans går vi över gården, ner mot stigen. Bruna löv virvlar runt våra fötter och rasslar där vi rör oss. Jag har ingen kappa på mig, hösten har gett vika en sista gång för sommarens värme.
Nere på stigen sluter sig björkskogen om oss, hon går före och jag efter. I fjärran anar vi forsens dån. Det doftar av våt jord och förmultnande löv. Inte ens nu fryser jag.

Vid stranden väntar en liten skara människor. Anders lösgör sig från gruppen och möter oss. Han omfamnar sin mor och mig, ger den lilla en lätt strykning utanpå min mage och ser på oss. Sedan vänder han om och går ner till vattnet. Vi följer efter.
Anders rättar till kragen och börjar tala med stark röst som bär över forsens brusande. Han talar om sin äldre bror, om kärlek och om ett hjärta som sjöng. Och han säger att den melodin aldrig kommer att tystna.
Urnan är vit. Innehållet fångas av vinden och sprids över det glittrande, skummande vattnet. Någon låter en klart röd ros följa efter. Jag blir stilla där jag står, högt ovanför mig cirkulerar en fågel som jag inte kan namnet på. Sommarens sista fjäril finns i mitt synfält en kort stund innan den fladdrande fortsätter ut över vattnet. Jag blir varse en känsla av frid. Den lilla rör sig försiktigt.

Efteråt går hans mor och jag till den stora gården som är hennes hem. Vi är ensamma och det är som det ska vara. Jag sitter i en karmstol på verandan med en kopp te, för den lillas skull äter jag den smörgås jag får i handen. En schal läggs om mina axlar.
Vi sitter där och ser ut över ängarna, solen sänker sig och kommer snart att försvinna bortom horisonten. Dimman stiger från ån som ringlar fram genom landskapet, innan vattnet tar sats och blir till en strid fors bortanför skogen. Det håller på att bli svalare ute och det är dags för mig att gå hem.

Jag ligger i mörkret i vårt sovrum, händerna på magen och viskande röst till den lilla. Jag berättar om honom. Hon rör sig försiktigt. Sparkar lätt, som en fjärils vingslag. En förnimmelse av liv.

Annika Lindberg