En givande pjäs

tunder helt magisk och håller varje ögonblick för högt ställda äkthetskrav. Inte ett enda ord skorrar falskt, när saker drivs till sin absurda spets, vem kan inte då säga dumma saker?

Nyanserna i dess drabbningar är absolut lysande. Kärleksprat, kärlekskritik, kärlekskris, allt är med.Det är fria teatergruppen Theatron som satt upp pjäsen med Mikael Ahlberg som Elyot och Catherine Jeppsson, Amanda, som ena paret och Johan Svensson, Victor, och Nanna Nore, Sibyl, som det andra. Saken är bara den, att när pjäsen börjar ser paren annorlunda ut. Då är Elyot och Amanda skilda och nygifta på varsitt håll.

Det oundvikliga inträffar att paren firar smekmånad på samma ställe.Situationen är till att börja med likartad på båda håll med misstänksamhet ifråga om den andres liv och erfarenheter. Utvecklingen går raskt till katastrofläge när Elyot och Amanda inte kan låta bli varandra, utan rymmer.

Detta låter mest som sängkammarfars, men texten håller som sagt hög lödighet och är engagerande fastän med en svacka under en idyllisk stund i andra akten. Idyller är sällan roliga, ännu mindre spännande.Utan tvivel äger Cahterine Jeppsson scenen och har ett sätt att med absolut trovärdighet förvandla det formella språket till vardagsprat utan att för den delen tydligheten brister. Det var en angenäm upplevelse. Mikael Ahlberg är på hugget med en ständig beredskap att platta till varje allvarligt anslag med slyngelaktig undanglidande i hugg underifrån. Paret Nanna Nore och Johan Svensson är kanske inte lika drivna, men försvarar sina roller med energin på topp. Nanna Nore får sin stora stund i ett avslutande gräl av praktfull natur. Johan Svensson klarar för sin del att hålla Ahlberg stången i ett annat av de avslutande utbrotten. Alla ska ha stort beröm för tydligt tal.

Pjäsen innehåller mängder av möjligheter att göra sig till amatörpsykolog och diskutera hur det kommer sig att en misshandlad kvinna ändå väljer sin misshandlare. Så det hela var givande ut-över underhållningen som var god.

Åke Svensson