Kultur & Nöje

En krokig väg till drömjobbet

Kultur & Nöje Artikeln publicerades

Emmalill Frank är en kulturell mångsysslare. Hon är barnboksillustratör, säljer och ställer ut sina teckningar, har illustrerat bilder till en app och trots sin dyslexi har hon nu skrivit en bok. Men i bakhuvudet finns vetskapen om att hon snart inte kommer kunna använda sina händer.

– Det är inte alltid jag går upp och sätter mig här. När jag ska skissa på någonting så sitter jag oftast nere för att umgås med familjen.

Vi sitter i Emmalill Franks ateljé i hennes hus strax utanför Grimslöv. Det lilla rummet på vinden har inretts ljust och färgglatt. Här finns en hängmatta, under takfönstret står en säng och ovanför hänger en guldig halvmåne. På skrivbordet ligger en påbörjad teckning av en uggla. Tavlorna som ställdes ut på Cafiket i Strandbjörket i somras sålde nästan lika bra som glassen, och hon har lovat att göra en sista.
Ovanför skrivbordet hänger stora Findusfigurer.
– Sven Nordqvist är min stora idol. Jag har träffat honom två gånger och jag var jättenervös. Jag var den enda vuxna på Junibacken som såg fram emot att få träffa honom.

Emmalill berättar att hon la ner högen med böcker på hans bord och bad honom signera åt sig och sina vänner.
– Till slut kunde han inte låta bli att skratta. Och så fick han en bok utav mig, jag sa: ”Jag tänkte att du tröttnar säkert på dina figurer.”
Emmalill skrattar.

När vi träffas har hon precis blivit klar med ett av sina projekt. Hon blev tillfrågad av några killar att göra illustrationerna till en app som de sedan skulle koda. Hon blev jätteglad, och ännu mer glad blev hon när hon fick reda på att det var finn fem fel.
– Det skulle säkert gå under kategorin tvångstankar. Men när jag hittar en bild på barnsidorna i svärmors Allers så sitter jag och ska maniskt ta reda på vad de har plockat bort. Jag skulle aldrig kunna hoppa förbi en sida när jag bara hittat fyra fel.

Emmalills illustrationer finns nu i barnspelsappen Flippo’s finn fem fel som snart kommer att ges ut.

Hon är jättenöjd med resultatet, förutom att hennes barn vinner över henne. Hon skrattar igen. Hon har valt den positiva vägen. För trots allt som går riktigt, riktigt bra, så har hon en sjukdom som ständigt gör sig påmind. Emmalill föddes med en typ av bindvävssjukdom. Det fick hon reda på 2001. För hennes del innebär sjukdomen bland annat att hon är överrörlig, att höfter, axlar och fingrar lätt går ur led och att bindväven går sönder.

Emmalill är ofta på sjukhuset i Malmö för läkarbesök. I januari berättade hennes läkare att de är tvungna att steloperera vänsterhanden.
– Jag tänkte att ”det är ju som det är”, för så tänker jag alltid. De är specialister och gör vad som är bäst för mig. Jag blir av med en hand, det är inte hela världen.

Hon har gjort sex operationer i högerhanden och redan förlorat mycket funktion i den. Därför sa läkaren att det kommer gå fort nu tills att hon inte kan använda högerhanden eftersom den kommer få jobba extra mycket. Just då kändes det jättesvårt. Hon hade migrän, som hon ofta får vid jobbiga besked och lunginflammation, som är en konsekvens av just den bindvävssjukdom hon har. Det är svårt att förutspå hur Emmalills sjukdom kommer utvecklas, men hon vill ändå vara förberedd på att hon inom några år inte kommer kunna använda händerna. Hon vill ha en plan B så att hon ändå har något att göra.
– Jag kan inte vinna över händerna. Jag har gjort tretton operationer och ska snart göra en fjortonde, det är bara så det är.
Men en sak kunde hon vinna över. Emmalill har dyslexi, hon har velat skriva, men inte vågat. Det kunde hon göra något åt. Så fort hon frisknade till började hon därför skriva ett manus och ritade bilder. Humor är centralt i hennes liv och fantasin flödar, så titeln blev Vem vill ha en vårta på näsan?

Hon började skriva boken i februari. En historia om en flicka som nu börjar bli så gammal att hon snart kan få en vårta på näsan som sin mamma. Emmalill kom på att flickan har dyslexi. Det fick ett förlag att nappa. Idén var så bra att det också ska bli en ljudbok.
– Det var ju wohohoo!

Emmalill sträcker upp händerna och nästan dansar av glädje.
Boken är färdigskriven,­ men inte tryckt än, så Emmalill visar sidorna på datorn. Den rödhåriga häxan Elvira som har dyslexi och hellre vill vara en riddare blir kompis med en grön drake som lär henne att läsa.
– Det hade varit självklart om häxan ville vara prinsessa, men jag tyckte det var mycket coolare om hon ville vara riddare. Plus att jag hade köpt tre nya gråa pennor som jag ville använda, säger hon och skrattar.

Vad får hon sin inspiration ifrån? Emmalill berättar om när hon en gång åkte bil med sin faster och hörde ett ljud: ”Höhöhöhö”, som hon tyckte lät som en häxa. Ljudet kom egentligen från hennes fasters blinkers. Men Emmalill såg framför sig hur en häxa hängde i motorhuven och blev kittlad i armhålan när man blinkade.

En period drev Emmalill ett friskvårdsföretag. Hon tränade så mycket att det, i stället för att ge en hjälpande effekt, till slut gick utför. Beskedet om att hon var tvungen att sadla om var tungt att ta emot. Emmalill mådde jättedåligt. Hon plockade fram färgerna hemma och började måla. Det blev så många bilder att hon en helg ställde ut dem tillsammans med sin svägerska. Då fick hon höra att hon borde rita barnböcker.
– Jag hade målat jättemycket som liten, men fått inpräntat att man inte kan leva på målandet. Du måste typ dö först om du ska kunna leva på det.

Men det höll henne ändå sysselsatt under dagarna, hon ritade färgglada teckningar.
– I all röra med att ställa om livet så skaffade jag min hund. Jag behövde stiga upp, jag behövde komma ut.

Dagarna ensam hemma med Chaplin resulterade i många teckningar på hundar och så småningom också hennes första bok Ett hundliv. Därefter flöt det på. I början var det hon som skrev till förlagen, i dag kommer hennes jobb av sig självt.
I dag föreläser Emmalill om att tänka positivt och inte vara så begränsad av sin situation.
– Jag brukar börja mina föreläsningar med att tacka min sjukdom för att jag är där jag är i dag, att jag får jobba med det jag har drömt om och att jag har lärt mig att glädje är så mycket roligare än att vara ledsen.

Emmalill är väldigt rastlös. Hon berättar att hennes man, som jobbar som hantverkare, låser in sina verktyg när han åker i väg så att hon inte ska dra i gång något projekt. Men då lånar hon verktyg. En gång målade hon om köksluckorna. Hon säger att hon trivs med att vara rastlös. Hon vill inte lägga sig ner och ge upp.

– Jag pratar inte om min sjukdom så ofta. Jag låter den ta mycket plats på det sättet att jag tack vare den har gjort mycket häftiga grejer, men för mig är den inte i fokus egentligen, utan fokus ligger på vad jag kan göra i dag utefter de förutsättningar jag har. Det är skittråkigt att förlora vänsterhanden, självklart, men helt plötsligt kanske jag målar med örat och blir känd för det.