”Genom is och eld för att hitta det man söker ”

Den mest omfångsrika bilden i serien In search of Wonderland är fyra meter i längd, berättar Ann Eringstam och visar mig bilden i den helt färska katalogen. Titeln anspelar på Alice i Underlandet.

På golvet i Konsthallen står några fotografier utplacerade i väntan på hängning. Jag kikar nyfiket in i storslagna landskap – isglaciärer och lavaberg, kvinnofigurer som placerats in likt väsen i en sagovärd. För den som vet är den rykande källan livsfarligt het, och den till synes stilla vattenspegeln är rå, oinsmickrande iskall!

Långt ifrån romantiskt.

–Ja, visst är det en slags sagovärld, och här finns en dubbeltydighet som snarare handlar om att ta upp en tradition men sedan lägga in något annat, säger Ann, som medvetet jobbat i spänningsfältet mellan nationalromantik, stil och ett koncept.

– Mycket av det jag har gjort handlar om identitet, norm och idealbilder, säger hon och förklarar att hon gått vidare från att placera in murar (hinder) i bilderna till att under­söka ett annat slags land, ett Underland, med rykande hål i marken ...

Ann förklarar att hon sökte sig till Island för att arbeta med sina nya idéer efter den föregående bildserien: Escape to reality, då hon arbetade med pojkscouten som förebild för att få syn på våra invanda roller och fostran in i en kultur.

– Jag har blivit inspirerad av Alice i Underlandet, men egentligen handlar mitt arbete om sökande efter identitet, att kunna gå genom is och eld för att hitta det man söker.

Islands speciella miljö möjliggjorde förverkligandet av idén om Underlandet, den där andra världen, den som skiljer sig från den vanliga världen vi är informade att leva i. Och man kan lugnt säga att det rent tekniskt handlade om att offra sig för kons­ten: att snyggt och oberört kliva ut bland isflaken i en lufttemperatur av åtta grader är förenat med både mod och yrkesskicklighet.

Fast det där, påpekar Ann, är inget viktigt. Och kvinnorna på bilderna kunde lika gärna ha varit män. Med den insikten förstår jag att det är själva letandet efter en annan värld som är centralt, inte könet på den som letar.

Jag inflikar att jag hur som helst tycker hennes bilder är hisnande vackra och får svaret att estetik och koncept inte alls är någon motsättning.

– Kombinationen är viktig, säger Ann, men utgångspunkten: jag gjorde det här för att det var vackert, det där har jag svårt för!

Man ska också bli intresserad av att se vad som ligger bakom, att det finns en tanke.

Ann Eringstam tycker det är kul att befinna sig i hemmastaden Växjö. Efter gymnasiet här blev nya hemstaden Göteborg och studier på Högskolan för fotografi.

Men staden som miljö är inget som främjar hennes skapande:

– Jag är jätteberoende av naturen, jag får panik när jag bara är i stan. Men på det finns bot:

Ann Eringstam har redan ett stipendium till Lofoten, och Island kommer hon att söka sig till igen, säger hon.