Ingenbarnsland:Eija Hetekivi Olsson

”Nu ska Einstein här och ni andra välja om ni vill läsa allmän eller särskild matte och engelska. (?) Ni som tror att ni är bra väljer särskild och ni som vet att ni är dåliga väljer allmän, särskild är svår och allmän är lätt, har ni förstått?”

Alla flickor i den finskspråkiga klassen, ”finneballeklassen” som Miira självföraktade kallar den, väljer allmän. De flesta av killarna väljer särskild. Miira väljer särskild. Mot alla odds har hon en stark vilja att plugga, studera. Först vill hon bli psykolog, sedan hjärnkirurg. Men det är svårt. Som dotter till finska invandrare i göteborgska förorten Gårdsten på 80-talet, ett Gårdsten fyllt av missbruk och misär, är det inte riktigt det som förväntas av henne. Mamma har slitit sönder sin kropp på ett hårt städjobb, pappa gör eget klimpigt vin i garderoben. När det känns hopplöst tänker Miira att hon borde byta namn till Sirkka Städarelainen nu på en gång.

Eija Hetekivi Olssons debutroman är uppbyggd av namnlösa kapitel indelade under rubrikerna Lågstadieår, Mellanstadieår och Högstadieår. I ett berättande som inte är ett jag men ligger mycket nära jaget Miira, följer vi en flickas ursinniga motståndskamp. Jo, det är faktiskt det det är, även om kronologin, tidsmarkörerna och de fina iakttagelserna kring uppväxt även gör Ingenbarnsland till en sorts tidsdokument. Ingenbarnsland handlar om vad det kostar att inte frivilligt låta sig bli reducerad till sitt kön, sitt ursprung, sin klass, sin etnicitet, sina föräldrars val och icke-val, sin socioekonomiska miljö.

Miira är tuff och hennes uppväxtförhållanden bland pundarkorridorer, snatterier, våld och ivriga försök till kontroll präglar henne förstås. Hon är en motvallsunge, en vildhjärna som ifrågasätter och omprövar. Med närmast furiös energi tar hon sig an livet.

Jag blir helt matt av att påminnas om de situationer som var så brännande i de här åldrarna: att kliva över folks utsträckta ben när de satt mot väggarna i en skolkorridor man skulle igenom. De sadistiska lekarna där man suddar huden med suddigummi tills det blöder (”bögtest” kallades de i Gårdsten). Flytande vänskapsrelationer, maktspel, överlevnadsstrategier, främlingskap för sin egen kropp och vem man var för en vecka sedan. Hetekivi Olsson vet precis.

Hennes egensinniga språk är fantastiskt. Att uppfinna egna ord kan vara vanskligt; ibland blir det överlastat och skvallrar om icke-genomförda poetiska ambitioner. Hetekivi Olsson lyckas dock med strålande resultat, språket fräser och pyr, följer berättelsen som en vacker och hjärtskärande skugga. Den utskrivna göteborgsdialekten är också mycket effektfull. Jag kommer att tänka på Trainspotting.

Dessutom är romanens ärende, utan att vara pamflettprosa, mycket politiskt. Hela Miiras tillvaro bygger på att Sverige är ett klassamhälle. Och en påminnelse om det, förklädd till mycket skicklig och förkrossande debutroman, är alltid på sin plats.

Rebecka Åhlund