Kitty Crowther en länk i historien

Kitty Crowther spenderar en dryg vecka i Sverige, en vecka med ett fullspäckat schema. Föreläsningar, workshops, möten, bokhandelsframträdanden och mängder av intervjuer. Alla vill ha en bit Kitty Crowther, även Smålandsposten och vi får en när hon är i Vimmerby på Astrid Lindgren-konferensen och håller ett framförande i gymnasieskolans aula.

– Astrid Lindgren gick här. Det är rörande att tänka på att hon har varit just här. Jag tror jag kan känna hennes närvaro, säger Kitty Crowther och sveper med armarna genom luften.

Hon är en entusiasmerande talare. Medryckande, engagerad, okonstlad och enkel på det bästa sättet. Efter föreläsningen kommer ett tv-team. Sedan är det min tur. Nu är vi på Astrid Lindgrens Näs, kulturhuset byggt i anslutning till Astrid Lindgrens barndomshem.

Presskvinnan kommer med hastiga steg och ursäktar förseningen och säger urskuldande att Kitty Crowther är extremt röksugen.

– Är det okej om hon röker? Ni kan ju börja prata samtidigt.

Kitty Crowther hälsar och tar i hand och vi går mot en trappa, ”gillar du trappor?”. Vi sätter oss och hon börjad dona med papper, tobak, filter. En plötslig vind, solen försvinner bakom ett moln. ”Här, ta min sjal.” Jag tackar och tackar nej och ser sam- tidigt hur stora regndroppar börjar göra fläckar i anteckningsblocket. Vi tittar på varandra, reser oss på samma gång, tar sikte på en tom uteservering med stora röda parasoller. Kitty Crowther tar upp tobaken, papperet, filtret, igen. Det börjar hällregna. Jag går in. Kitty Crowther får röka i fred och kommer sedan in doftandes av cigarett, parfym och regn. Helt fokuserad och oändligt vänlig, trots en intensiv intervjuvecka och viss trötthet i de intensiva ögonen.

Hon har ett doftande minne av Astrid Lindgren. Hon berättar om hur hennes farmor läste Bröderna Lejonhjärta för Kitty och hennes syster. De satt i en röd soffa, på varsin sida av farmodern som doftade cigaretter och puder. Hon läste på engelska (Kittys mamma är från Sverige och hennes pappa från England och hon växte upp i Belgien) med djup röst.

– Högläsning är viktigt, även för små barn som inte förstår orden. Man sitter nära, det blir varmt, tryggt. Man hör melodin, rösten, ljuden. Jag hävdar att man hör med hela kroppen.

Kitty Crowther har en hörselskada och lärde sig inte prata förrän hon var fyra år gammal. Hon har hörapparat.

– När jag ligger i sängen på kvällen utan min hörapparat känner jag när något låter. Öronen reser sig lite. Ja, det låter knäppt men jag är inte galen...

Hennes hörselskada har påverkat henne mycket. När hon var liten förstod hon inte vad som skedde, hon var mycket ensam, innesluten i sin egen värld, fyllde sitt huvud med fantasiplatser som hon färdades till. Hon iakttog. Hon läste.

– Jag har kontakt med en del gamla barndomsvänner och de har berättat att redan när jag var sex, sju år hittade jag på en massa historier. Spökhistorier. Jag gillade att skrämmas, haha. Och jag ritade mycket, jag och min syster brukade rita tillsammans. Jag har alltid ritat.

Att rita eller skriva är ett sätt att befinna sig både här, i nuet och rummet, och någon helt annanstans samtidigt.

– Om jag inte ritar på ett tag känner jag mig vilsen.

Kitty Crowther skapar både text och bild i sina böcker. Hon börjar med bilden. Först en bild, sedan text till den. Sedan nästa bild och så vidare. Hon jobbar i anteckningsböcker, för ”de är redan en bok” och förklarar hur bilden liksom drar fram texten ur sig.

– Jag skapar karaktärerna först och har ingen aning om hur storyn ska utveckla sig. När barn frågar hur jag hittar på en historia svarar jag: hur gör du när du leker?

Har du en speciell läsare i åtanke när du gör dina böcker?

– Jag skriver berättelser för den lilla flickan som jag var. Jag har ett kontrakt med henne, att alltid vara ärlig, aldrig ljuga.

Kitty Crowther tycker det är mäktigt att befinna sig här i Astrid Lindrens barndomshem och hon berättar om den Astrid Lindgren-kylskåpsmagnet hon pratade med mellan nomineringen och tillkännagivandet av almapriset.

– Kom igen nu, Astrid! Gör något! brukade jag säga till henne.

Det verkar ha fungerat bra. Kitty Crowther fick priset bland annat för att hon ”förvaltar, förvandlar och förnyar bilderboks- berättandet”. Juryn pratar om ett varligt tilltal, alltid på de svagas sida, om humanism. Om stämningar, linjer och inlevelse.

Själv berättar hon med eftertryck om hur hon känner sig som en länk i historien. Om alla tidigare författare som finns bakom henne, liksom uppradade på led, och som hon inte hade kunnat göra det hon gör utan. Som hon vill hedra i sitt tal i dag vid prisutdelningen i Stockholms konserthus.

Det märks att du brinner för ditt skapande. Vad är det du tycker så mycket om?

–Jag bara älskar barnlitteratur. Jag är förälskad i berättelser. Jag älskar skämt. Böcker är viktiga, de har alltid varit väldigt viktiga för mig. Jag läste väldigt mycket när jag var liten. Det var viktigt för min språkutveckling sade läkarna. Fiction är fantastisk och sagor har stor kraft. Barn vill ofta höra en viss saga om och om igen. Jag tror att det är för att den sagan innehåller svaret på något de inte vet frågan till.