Kultur & Nöje

Kulturfestival - ett kulturellt smörgåsbord

Kultur & Nöje
Foto:

Ett kulturellt smörgåsbord med ingredienser från världen och Småland, med lokala produkter och inköpta storstadskryddor på kartans uppdukade långbord mellan Huseby i söder och Gunillaberg i norr.

Artikeln publicerades 4 november 2013.

Så kan man bildligt beskriva Smålands Kulturfestival som det ser ut på vägkartan. Med näringslivet som fond och ekonomiskt fundament, i samverkan med kulturinstitutioner och kommuner, serveras kulturella anrättningar för olika smaklökar. Så, är detta ett finsmakeri, kan man fråga sig? Svaret är nog både ja och nej, sett till programmets ca 40 publika programpunkter.
Smålands och stora världen var årets samlade namn på ett koncept som vill förena landsbygden med storstaden.
Susanne Rydén, festivalens motor tog emot landshövdingens invigningstal
på slottstrappan i Huseby i torsdagskväll och kunde själv berätta att nästa år förväntas festivalen utökas med Kalmar.
Att festivalen prisas i tysk media var också något som framhölls. Årets festival kunde räkna ca 10 000 besökare och det är fler än fjolårets.
Matmarknad, design, musik, konsthantverk och föreläsningar ingår i festivalen och i torsdagskväll kunde publiken på Huseby lära sig något om modistens arbete, det vill säga den som tillverkar hattar. Och att hattmakaren och modisten ligger ganska nära varandra i dagens sätt att se på hantverket. Men det var modistens kunnande vi fick till oss när Birgitte Gylling dansk modist numera bosatt i Sverige, och unga förmågan Malinda Damgaard gästade festivalen. Med sig hade de inte bara hattstockar, ett bildspel, en terminologi och verkliga hattar att se och känna på, utan även historik, hantverksfiness, skråstolthet och humor. Ackompanjemanget för smaklökarna var en gul höstsoppa med smak av libbsticka och fänkål med frasiga baguettbröd. Malinda Damgaard bjöd på sig i chosefull kärlek till sitt hantverk; demonstrerade hur en vidbrättad lila hatt blev till.

Favoritmaterialet är bananfiber som hon köper in på rulle från Asien. Efter tre dagars arbete kan en hatt vara klar och strömbrytaren för kreativiteten tycks vara påslagen dygnet runt: uttrycket mad as a hatter kommer ju inte från ingenstans, replikerade hon i självironi. Hon beskrev sitt yrke som en blandning av att jobba med lera och att pynta tårtor.
På Tillskärarakademien i Göteborg fick hon upp ögonen för modistyrket, och under fem år arbetade hon för den världsberömde modisten Philip Treacy i London. Den äldre kollegan Birgitte Gylling förklarade i sin tur hur hon funnit ovärderliga hattformar (stockar) slängda i containrar i Köpenhamn. Nya stockar tillverkas i dag i England och Frankrike men till dyra priser. Hon hade med sig en unik stråhatt, handflätad under vatten, och berättade om de vanligtvis kaninhårstillverkade filthattarna. Malin Damgaard fick svara på frågor om sin telefonhatt, tillverkad för Lady Gaga under en modevisning. Den, liksom Prinsessan Viktorias hatt när dottern Estell döptes, visades på bildspelet. För övrigt ingick Damgaards hattar och kepsar inne på Huseby slott, i skönt samspel med Gunnar Kajs nobla installationer från växtriket i de befintliga rummen på Huseby slott.

Denna Allhelgona helg passade det bra med både död och undergång på programmet. Undergång symboliserat av kammarmusikerna i gruppen I Salonisti, kända för att ha spelat i senaste filmen om Titanic. Detta var första spelningen i Sverige för gruppen som kommer från Schweiz.
Döden gjorde sig inte bara påmind genom alla ljuslågor på kyrkogårdarna, utan även i författaren och poeten Kristoffer Leandors själfulla framträdande på Elin Wägners Lilla Björka på söndagen. I värmen från den öppna spisen och till kaffe med hembakat berättade han om och läste ur sin bok September, en skildring av hans mamma som dog i cancer när hon var 42 år och Kristoffer Leandor 16 år gammal. Själv har han och hans familj sommarhus i Bråt och han var stolt att få komma till Elin Wägners hus, hon är en stor förebild.

Han knöt an till helgens tema genom orden: Vi blir människor genom hur vi behandlar våra döda. Han sa sig ha fått det svar
han sökt på varför han skrev boken om sin döda mamma, just genom denna helgs symbolik att minnas de döda, att samlas och tända ljus: "Det här var det ljus som jag kunde tända".
Det tog lång tid att skriva boken och han blev hjälpt att börja när han såg Suzanne Ostens film Mamma 1982. Det blev en vacker stund med läsning ur boken och samtal om döden och livet och om vår längtan i våra liv. En stilla stund på jorden medan festivalen avslutades i Vetlanda med en trumkavalkad.

TINA PERSSON