Lyfter aldrig riktigt

I dag är ett stort förlagsnamn dock inte nödvändigtvis en kvalitetsstämpel, på samma sätt som en egenförlagd bok mycket väl kan hålla hög kvalitet – se bara på Emelie Schepps egenutgivna debut Märkt för livet som kom ut förra året och snabbt sålde i 40?000 exemplar, någonting oerhört för en egenförlagd bok.

Jenny Rognestams debut har emellertid antagits på ett stort förlag, och när Leona – tärningen är kastad nu ges ut slås det på stora trumman. Boken sägs redan ”rönt uppmärksamhet internationellt”, något som framstår som missvisande när den inte ens kommit ut i Sverige och internationellt på sin höjd kan ha lästs av enstaka agenter och förläggare.

Rognestam hänger på trenden att skapa en socialt avig kvinnlig ensamvarg i huvudrollen. Hennes Leona Lindberg är utredare vid polisen i Stockholm. När en naken, sjuårig flicka rånar en bank får Leona hand om utredningen. Snart visar det sig dock att utredningen inte alls är berättelsens huvudsak. I själva verket handlar det hela om Leona, om hennes mål och bevekelsegrunder.

Vanligtvis brukar jag gilla deckare med udda kvinnliga hjältar, men jag blir aldrig förförd av Leona. Traumatiska barndomar i kursivstil går det tyvärr minst tretton på dussinet i dagens svenska deckare, och det finns heller inget i Leonas motiv som får mig att känna med och heja på henne när hon gör bort sig eller bryter mot lagen för att komma dit hon vill. Då det huvudsakligen handlar om Leona själv lyfter berättelsen således aldrig riktigt. Annars är boken välskriven och rånmetoden som används har jag inte stött på hos någon tidigare författare. Lyckas Rognestam bara göra Leona lite lättare att tycka om, finns alla förutsättningar för att nästa del i den planerade serien kommer att fungera betydligt bättre.

Kerstin Bergman

Läs istället: Emelie Schepps uppmärksammade debut, Märkta för livet, som nu ges ut på nytt av förlaget Wahlström & Widstrand.