Kultur & Nöje

Mattias Alkberg: Ön

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Foto:Pär Olofsson

Mattias Alkbergs nya diktsamling ”Ön” är en rundgång i tonens tillbakafall och ropets innehåll, munnen formad som ett hål mer än en ö. Inte svårare än så, egentligen.

Ön

Författare: Mattias Alkberg

Förlag: Teg Publishing

Alkbergs pliktkänsla för norra Sverige är intakt; i litteraturen framstår bilden av en vidsträckt bakgård, lämnade platser, svala städer utan t-banestopp i det gemensamma verkliga. För det handlar mycket om vårt land, det som händer oss och hur vi förändras i det, om avstånd mellan både människor och orter och hur dessa avstånd korresponderar med varandra.

Jag kan tycka att sorgen som vilar över sidorna har med ålder att göra, att tiden går så fort, som att en skarp snö drar över markerna och förskjuter allting, och så ska man finna sig i det och fortsätta som om ingenting.

”Ön” bär på en ganska hård röst i ett socialt nedmonterat samhälle, men vi behöver komma ihåg att närheten finns, allt är inte myndighet och alla är inte rika grisar, det finns ett sublimt och stillsamt kollektiv av städade revolutionärer som var och en verkar i sina distrikt och de jobbar faktiskt hårt.

Sen, att uppehålla sig i bokform kräver, i dessa lyrikhatande tider, att någon annan får avstå, och där tänker jag att Alkberg kanske skulle ha väntat tills boken blev större som verk, eller inte ha höftat så hårt från så långt håll. Den ojämna strömmen frustrerar, som allting som rör sig i tvivel, även om de bättre raderna förlåter många av de sämre. Ordlekarna är som små fyllor, och gör sig bäst utom synhåll. Men det här är väl ändå en man vi vill ha, och ska kunna ställa lite högre krav på, off stage, i fortsättningen.