Kultur & Nöje

Michaela tar med traditionerna in i framtiden

Kultur & Nöje
Foto:
Foto:

Intresset för hantverk växer och det är en utveckling som Smålandsposten kommer att spegla i en serie artiklar. I första delen möter vi kopparslagarmästaren Michaela Ivarsdotter, Väckelsång. Michaela Ivarsdotter har en rik källa av inspiration att ösa ur som fjärde generationens kopparslagarmästare. Med hjälp av ett stipendium kommer hon nu att dokumentera det omfattande arkivmaterialet. På så sätt kan traditionen föras vidare och nya idéer födas ur gamla.

Artikeln publicerades 5 augusti 2013.

Det har blivit en ansenlig samling föremål, skisser, anteckningar och annat material efter fyra generationer kopparslagarmästare i Vislanda, där Michaela Ivarsdotter är den senaste. En kulturskatt, som däremot är svår att överblicka. Därför var det en mycket glad konsthantverkare som för ett par månader sedan tog emot ett stipendium från Svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund för att kunna skapa ett arkiv av släktens hantverksarv.

– Det kan bli ett slags produktutveckling, att jag till exempel vidareutvecklar skisser från pappa, berättar Michaela Ivarsdotter när hon tar emot i det kombinerade museet och hemmet i Väckelsång som även rymmer hennes verkstad.

Hon berättar atthon har omgivits av vackra ting hela sitt liv och hon talar om att föremål ska hålla för ögats slitage, ett uttryck som möbeltillverkaren Källemos Sven Lundh myntade. Att det vackra är en viktig kvalitet för Michaela Ivarsdotter skvallrar omgivningarna om. Naturligtvis syns det i hennes egna föremål, men också på inredning och andra föremål som ger ett smakfullt intryck in i minsta detalj.

Här tar hon emot besökare som är nyfikna på hur en kopparaslagarmästare arbetar.

– De tycker det är intressant att se verkstaden och hur man jobbar, höra hur det låter när man hamrar. De har oftast inte en aning.
Det finns stora kunskapsluckor kring detta, menar hon. Sedan länge massproduceras de flesta föremål på långt avstånd från konsumenterna. Men det talas om ett ökat intresse för det hantverksmässiga.

– Det tar längre tid på landsbygden, detta händer först i storstäderna. Men i facktidningarna för konst och konsthantverk ser man rubriker om hur handens arbete och hantverket prioriteras. Det känns att det är på väg tillbaka, berättar Michaela Ivarsdotter.

Tidningen Hemslöjd noterade en mängd hemslöjdsinslag på Konstfacks vårutställning. Samtidigt anordnade radikalslöjdaren Lagombra en workshop i Värnamos hembygdspark där besökarna hjälptes åt att bygga en träbro. Sommarens utställning på Elin Wägners Lilla Björka i Berg heter Stickat – från mössor, tummar och hälar till fred, konst och politik. Och i höst kommer Cirkus Cirkör till Växjö med föreställningen Knitting peace som bland annat innehåller livestickning.

Intresset kan sessom en senkommen reaktion på det avstånd som massproduktionen har skapat mellan föremålen, deras tillkomst och konsumenterna. Kunskap om hantverket leder till respekt för föremålen och en större vilja att betala en extra slant, tror Michaela Ivarsdotter. Ett handarbetat föremål är åtråvärt både för sin skönhet och för sin historia.

– I ett fack ser man maskintillverkade glas. Dem köper man för att man måste. Men det handarbetade behöver man för själen, för ögat. Varje gång du tittar på det ska du känna dig tillfredsställd. Och du kan hitta mer och mer i föremålet när det är ett hantverk. Man ska inte bli trött på det.

Michaela Ivarsdotter gåralltså i fädernas fotspår: farfarsfar Sven, farfar Fritiof, fadern Ivar Andersson. Att det skulle bli så bestämde hon sig för när hon gått ut högstadiet. Då hade hon sedan barnsben följt med sin mamma och pappa till Hemslöjden för att lämna varor. Där uppmuntrade föreståndarinnan henne: "Du har din pappa och så länge han kan lära dig ska du ta till vara det. Du kan alltid göra annat sedan.

– Andra kanske tyckte det var lite mossigt jämfört med vad mina kamrater skulle göra, bli lärare till exempel. Då skulle jag stanna hemma hos pappa i verkstaden, berättar Michaela Ivarsdotter som dock är stolt över sitt vägval.

När hon fick sitt gesällbrev i kopparslagaryrket 1981 så var det första gången på ett halvt sekel som någon fick det. Ungefär samtidigt började hon jobba friare vid sidan av tillverkningen för Hemslöjden, "med mer skulpturala föremål, mina egna drömmar och tankar." Efter drygt tio år slutade hon med serietillverkning av föremål till Hemslöjden och nu tillverkar hon mest unikat. Bruksföremål går att göra i många exemplar, men inspirationen till konstföremål upprepar sig inte.

Vid det laget var det sedan länge omöjligt att leva på att tillverka bruksföremål av koppar. Under mellankrigstiden trängde material som emalj, rostfritt och aluminium undan koppar. Många kopparslagare gick över till att bli plåtslagare. Michaela Ivarsdotters far kunde arbeta vidare genom att göra konsthantverk för kyrkor och församlingar och mot Hemslöjden med kopparkärl som främst användes som prydnader. Tekniken är dock densamma nu som då. Hennes hammare och städ har gått i arv från farfadern.
Dokumentationen av släktens föremål, skisser och anteckningar har hon redan påbörjat. Men överföringen av den praktiska kunskapen genom lärlingskap har dröjt.

– Jag har inte varit redo. Det har nog med ålder och erfarenhet att göra. Men jag känner att det inte får stanna med mig. Så på något sätt kommer jag att lära det vidare.

Hon har tillfrågats många gånger av elever som går förberedande skolor inför studier på konsthögskolor, men har alltså hittills tackat nej. Att ta sig an en lärling innebär ett stort ansvar och Michaela Ivarsdotter vill att kemin ska stämma.
– Då kan jag säkert också lära mig något. Kanske öppnas en ny värld.