Kultur & nöje

Modigt och naket av Nick Cave

Kultur & nöje ,
Nick Caves nya album Skeleton tree är resultatet av att Nick Cave förlorade sin femtonårige son Arthur när denne föll från en klippa.
Foto:

Nick Cave har aldrig byggt musik av glädje. Ola Claesson recenserar en skiva som släpptes förra veckan och konstaterar att den är både modig och naken.

Nick Cave & The Bad Seeds: Skeleton tree

(Playground)

Titta också på:

Dokumentären One more time with feeling (2016) om inspelningen av skivan.

Artikeln publicerades 15 september 2016.

Ulf Lundell har sagt något i stil med att konstens främsta uppgift är att ge tröst. Skeleton tree är resultatet av att Nick Cave förlorade sin femtonårige son Arthur när denne föll från en klippa. Hur går en förälder vidare? Går det ens att fortsätta framåt? Å andra sidan, finns det något alternativ till att själv fortsätta leva hur stort hålet i hjärtat än är?

Det mörker han ofta omgett sig av, få har gjort så många låtar om ond bråd död, är denna gång på riktigt. The Bad Seeds finns där nästan som i en skyddande ring, stöttande och ovanligt dämpade. Några dissonanter förekommer, men ställer sig aldrig längst fram.

Cave ligger inte på golvet och skriker i förtvivlan. Det är inte hans John Lennon/Plastic Ono Band. Skivan är snarare en musikalisk motsvarighet till att tomt stirra ut i intet. Ibland reciterar han texterna mer än sjunger dem. Jesus alone och Magneto (där han bitvis låter betydligt äldre än sin faktiska ålder) är två exempel. Alla låtar handlar inte om Caves förlust, skivan var redan påbörjad när olyckan inträffade, men ändå gör de det.

Han har aldrig påstått att musik ska byggas utav glädje. Här är den med största sannolikhet byggd av nödvändighet i ett försök att acceptera, gå vidare och, om möjligt, förstå. Nothing really matters anymore when the one you love is gone, sjunger Cave i I need you. Hur många gånger har inte liknande ord, nästan som utfyllnad, kommit och gått i musikhistorien?

Att recensera Skeleton tree är egentligen omöjligt. Den är inte tänkt som en stunds njutbar avkoppling. Men det är Nick Caves modigaste och naknaste album. Förhoppningsvis behöver han aldrig mer göra något liknande.