Kultur & Nöje

”Pappa var tryggheten”

Kultur & Nöje Artikeln publicerades

För två år sedan kom författaren Ester Roxbergs pappa ut som kvinna. Boken Min pappa Ann-Christine handlar om tre generationers föräldraskap, om att få vara sig själv och om ilskan över att berövas sin barndoms trygghet.

Det är lätt att förstå intresset för Ann-Christine Roxberg. Hon levde fram till för två år sedan som man, men är nu kvinna. En karl som klär sig i kvinnokläder och som till råga på allt är präst i Svenska kyrkan. Den som går emot normerna på det sättet blottar sig – definitivt för nyfikna blickar och i värsta fall för omgivningens öppna avsky och våld.

Ester Roxbergs tredje bok kallas för ett pappaporträtt, men är framför allt ett dotterporträtt. Om hur Ann-Christines dotter har upplevt de tre åren sedan pappan berättade om sin andra, kvinnliga sida. Hon ser tillbaka med nya ögon på sin uppväxt som tonar fram som trygg och harmonisk.

– Det är främst mig själv jag lämnar ut. Mina rädslor, min skam, berättar Ester där vi sitter jämte varandra vid ett stort, ovalt konferensbord i björk hos förlaget på Sveavägen i Stockholm.

Efter att ha flyttat runt några år efter gymnasiet slog sig Ester ner i Stockholm. Här har hon bildat familj och försörjer sig som författare.

Nu är Ester 26. När hennes pappa kom ut som kvinna innebar det obönhörligt början på det definitiva slutet för hennes barndom. Vad vet vi egentligen om våra föräldrar? Vad vill vi veta?

– Jag har fått göra upp med den relationen. Jag fick växa upp och inse att föräldrar har egna problem, berättar Ester.

Att konfrontera en förälder innebär också att konfrontera sig själv. Det innebär ilska, förvirring och sorg. Ester säger att hon blev överraskad över att hon inte alls var så fördomsfri som hon dittills trott. Hennes vänner undrade vad som var så svårt med att hennes pappa ville vara kvinna. ”Än sen då?” De brydde sig inte. Men naturligtvis är det en annan sak när det gäller en själv och ens egen förälder.

Esters pappa var Åke Roxberg under sina förs­ta 58 år. En präst och trebarnsfar som flyttade med familjen till Zimbabwe några år i mitten av 1980-talet. Där föddes Ester. Sedan flyttade de tillbaka till Småland och Rottne där pappan blev kyrkoherde. Han snickrade och donade på prästgården, hade ölmage och skägg, var kyrkligt konservativ och under många år emot att homosexuella skulle få vigas i kyrkan. Han var Esters trygghet och lite av hennes idol, berättar hon. Han var idealist, gömde flyktingar och hade en stark tro på livet. Men sam­tidigt var pappan alltid lite mulen, fick ofta aggressionsutbrott och kunde vara väldigt tyst och frånvarande.

I boken berättar Ester om dagen efter att pappan berättat om sin hemlighet. Om hur de sitter vid frukostbordet i Esters och sambons lägenhet. Han har åkt till jobbet och Ester skriver hur hon för första gången i sitt liv inte vill vara ensam med sin pappa. Allt är som vanligt, men samtidigt tvärtom.

– Jag befann mig i ett vakuum, som när man har fått ett dödsbesked. Allt förändrades.

Från kvällen innan minns hon bara brottstycken. Att pappan var luddig och inte använde ord som ”transperson”, utan berättade att hon hade en kvinnlig sida. Det tog ett tag innan Ester förstod att pappan är transperson. Föräldern försvann med mannen och det skedde på ett ögonblick.

– Det jobbigaste i allt det här var att ens föräl­der förändrades. Pappa var tryggheten gestaltad för mig. Och när pappa visar sig så här svag då raseras hela tryggheten, hela bilden av pappa som stabil och som den ideala mannen.

Ester visste direkt att det här var något som hon någon gång skulle skriva om. ”Så är det väl när man är en skrivande person.” Arbetet började för ett år sedan. Det första steget var att gå igenom de egna minnena. Fanns det några tecken på att något var fel? Ester har intervjuat sin pappa mer strukturerat vid ett par tillfällen, men det har inte varit helt enkelt.

– Hon minns ju ingenting, så det har varit lite svårt, skrattar Ester och förklarar att hon faktiskt menar det bokstavligt.

– Hon minns bara få saker under hela sitt liv. Jag är tvärtom, minns jättemycket. Jag har alltid skrivit dagbok, det har pappa aldrig gjort. Det känns som att hon har förträngt mycket av sitt liv. Kanske för att det har varit väldigt jobbigt under perioder.

För Ester var det som svårast året efter att pappan kommit ut, att behöva bemöta sina egna för­domar, men också samhällets.

– Du minns kanske hur det var som barn om någon sa något elakt om ens förälder. Det gjorde så fruktansvärt ont. Nu fanns det överallt. Det fanns ingen acceptans för det som min pappa är. Hon fick egentligen inte finnas. Det mörkaste var känslan av att ”det här kommer aldrig att bli bra”.

Samtidigt säger Ester att hon har förvånats över hur mycket som under kort tid ändå har normaliserats för de närmaste. ”Jorden gick inte under.” Men utanför familjen rör sig samhället långsamt framåt i synen på transpersoner. Förståelsen och kunskapen befinner sig där homosexualitet var för flera årtionden sedan, säger Ester.

– Det har precis börjat komma upp till ytan. Det har kommit några filmer där man tar det lite mer seriöst, men fortfarande är det främst komik, något man skrattar åt. Men det är helt vanliga människor som är födda i fel kropp och det enda de vill är att få leva sina liv så som de är. Vad är så problematiskt med det?

Efter en kristen uppväxt där i stort sett hela familjens umgängeskrets var troende så slutade Ester att tro i tonåren. Pappans tro har däremot inte sviktat under åren sedan hon kom ut. Tvärtom har tron hjälpt henne att orka och att våga. Bibelns upprepning av orden ”var inte rädd” har betytt mycket för pappan, berättar Ester. De ljusaste stunderna har också varit då omgivningen i Växjö och främst i arbetslaget har visat sitt stöd.

Pappans förändring väcker frågor om roller och normer – om mammor och pappor, kvinnor och män. Ester blev själv mamma till en son i fjol och i boken finns tre föräldraskap – farmoderns, pappans och hennes eget. Hur funderar hon själv kring mammarollen? Ester lutar sig tillbaka i stolen och tänker efter.

– Jag borde kanske fundera över det mer än jag gör, skrattar hon:

– Det är väldigt lätt att falla in i en roll som samhället tilldelar dig för hur du ska vara som mamma och som pappa. Jag har försökt hitta mig själv i att vara mamma. Det är jättesvårt.

I boken beskriver Ester det som att Ann-Christine­ dödar hennes pappa. I stället för mannen, ingen­ting. Det är på ett sätt konstigt, säger Ester, för pappan har också varit klassiskt moderlig. Den som Ester har vänt sig till med sina problem, som har städat, lagat mat och tvättat. Pappan har varit både och.

– Det är egentligen kons­tigt att vi har föräldrar uppdelade i mammor och pappor, för det går inte att dela upp dem så.

I dag släpps Min pappa Ann-Christine vid ett arrangemang på Stockholms stadsbibliotek, bara några kvarter bort från förlaget. Boken har väckt mycket stort intresse. Ester tror att hon kan komma att bli utsedd till talesperson i transfrågor, men det värjer hon sig mot. Hon är ingen expert, utan har skrivit en bok om sin pappa. Punkt slut.

På onsdagen var Ester inbjuden till Go' kväll i SVT, berättar hon. Det finns en stolthet i rösten.

– Det blev stort, det här... säger Ester och låter orden ebba ut innan hon slår fast:

– Det känns speciellt att det här ämnet får ta plats i kvällsunderhållningen.