Kultur & Nöje

Pelle Svensson: Än lever skogen

Kultur & Nöje Artikeln publicerades

Naturfotografi är framförallt väntan. Fem minuter vart tredje år kommer stjärtmesarna till fågelbordet. En gång på tio år upptäcker trädkryparen de tre parallella vildapelstammarna och sicksackar upp-och-ner, upp-och-ner. Och då ska kameran vara färdig med sitt teleobjektiv i förväg.

Brutus Östling har visat att stor känsla för utsnittet och massfotografering där tillsist karaktärsbilderna visas ger resultat. Vi slås av häpnad över den där skrikande fiskgjusen på knotig tallstam.
Naturfotografers tålamod är beundransvärt. Insekter är lite svåra att avlocka intressanta poser. Möjligen kan man då ta fram makrooptiken och visa dem i fullständigt extrem förstoring: ”detaljbild som visar de mittersta segmenten av taggbockhanens kraftiga och karaktäristiskt sågtandade antenner”, hästmyredrottningens själva fysionomi, främre hälften av en flatbagge, i verkligheten 4 millimeter lång, här över hela bildhöjden, 28 centimeter.
Varför gör man då detta? För att ”öppna en ny värld” för den förströdde skogslöparen, jägaren, lingonplockaren. Något ligger i det: gammelskogens största artrikedom gäller inte de enstaka spektakulära däggdjuren eller fåglarna. Insekter är de, de ”signalarter” som säger att här finns tillräckligt med rötad ved och de svampar insekterna ofta för med sig till larvernas fromma, specifika för varje art.
Det går att förstå grund­idén med Än lever skogen av John Hallmén (Årets naturfotograf 2012, står för makrobilderna), Roine Magnusson (två gånger fått WWF:s Pandapris, här tecknar han gammelskogens virrvarr så dess stillhet och formernas nyckfullhet möter oss) och Pelle Svensson (en mycket sparsmakad text om hur hotad den svenska urskogen och gammelskogen är, numera 0,5 respektive knappt 5 procent av skogsytan). Grundidén är att väcka engagemang för gammelskogens bevarande genom att lyfta fram insekterna som de huvudsakliga djuren i skogens ekosystem, göra deras närvaro tydlig för att inte säga övertydlig.
Hur lyckas det? Jovars, budskapet går fram. Men makrobilderna av alla insekter kan uppfattas som besynnerliga mer än förtydligande – våra ögon ser dem ju aldrig på detta vis och risken är att vi drabbas av teknostress.
Det finns en godhjärtad nördfaktor i naturfotograferandet från gömmen och bland hemförda skalbaggsfångster, som i detta fall. Skogen som ögat ser den och skogen under lupp på gränsen till mikroskop: dessa perspektiv kompletterar inte riktigt varandra till ett patos för gammelskogen. Förtjusande sublim oordning ställs mot den förhäxande ordning av mikroformer som är universums största mysterium och texten namnger för vad ska den annars göra: ”?skutellen som sitter mellan täckvingarnas bas”.
Så jag blir nog inte riktigt så positivt berörd av bildväxlingen mellan skogsröra och myskbockens ”striduleringsmekanism” (som den gnisslar med) som nog är tänkt.
Jag tycker denna bok borde vara trogen ögat medan makrobilderna hör hemma i en annan bok om naturens förunderliga formspråk.
Men den värsta bilden är grafiskt exakt: riksskogstaxeringens Sverigekarta från 1923 och 2008. De visar att urskog (aldrig rörd) och gammelskog (äldre än 150 år) i stort försvunnit från norra Dalarna, tunnats ut mycket i Jämtland och blivit av med mer än halva sin areal i Lapplands fjällnära skogar.
Paradox, paradox: mitt i all bildmöda blev det denna standardbild som spred mest fasa över vildskogens utrotningshot.
Vi får väl se om jag vänjer om mig och studerar detaljer på gröna aspvedbockens antenner nästa gång jag öppnar Än lever skogen. För dess själva budskap är värt att upprepa för sig som ett mantra: vi är på väg att knäcka skogens näringsvävar med våra snörräta linjer av planterad barrskog utan ett enda dött träd.
Snart är den skog det går att leva i förödd, på marsch. Så är mantrat.
Makrobilderna hör hemma i en annan bok