Skarpt retro på Ljungbergmuseet

Som uppförstorade serierutor kommunicerar de med ett tydligt och kraftfullt språk. Inget tjafs, bara pang på. Det är som fotokonstnär Maya Eizin Öijer det senaste decenniet stått i rampljuset. Hennes trolska landskap fascinerar på ett nationalromantiskt John Bauer-plan; vackra och lätta att tycka om. Ett slags skönmålande av naturen med inslag av mörkt vemod och lockande undertoner.

Visst finns några av dessa med på Ljungbergmuseet, men här har de hamnat i skymundan. Nedskalade i storlek och därmed utkonkurrerade av det direkta blickfånget; måleriet. Direkt sugs man fast av de kontrastrika och stora målningarna som likt elektroniska varningsskyltar tycks sända ut ett epileptiskt oscillerande budskap. Burning Bright är utställningens titel, och en bra beskrivning på de nya verken. De bränner sig verkligen fast på näthinnan.

Öijers bilder har med sin starka kontrastverkan och imaginära rörelser paralleller till op-konstens illusioner och fascination för att lura ögat. Men framför allt känner jag vibbar av 1980-talets serieinspirerade konstvärld. I bak­huvudet finns till exempel Kristina Abelli Elanders vassa samtidskommentarer och Keith Harings flört med grafiska symboler och graffiti-måleri. Båda två med klara grundfärger och rejäla svarta konturer. I Öijers måleri är grunden nästan helt reducerad till det svarta och vita och motiven grovt tillyxade som om de var enormt uppförstorade linoleumsnitt. Rent grafiska i sitt uttryck, med en touch också av traditionell japansk konst. Återigen en koppling till 80-talet, med modefärgerna svart, vitt och rött, kombinerat med formgivningens signum av strama linjer och skarpa vinklar. Och så duttar av de obligatoriska märkpennornas självlysande gult, rosa och rött.

Fotografierna återkommer i stora salen, som en slags pendanger till måleriet. Där de hänger parvis kan man lätt tolka dem som en arbetsprocess, en fotograferad förlaga jämte en liknande målning. Samma motiv, men i den senare dramatiserad och tillförd ytterligare element. Som exempelvis Attack III och I, där den första är ett foto föreställande ett vilddjur som hugger sig fast i halsen på en renkalv. Ett stilleben placerat på tyllklätt rosa podium. I den senare är scenen målad och mer kraftfullt ångestladdad à la Guernica, med uppspärrade ögon, vassa tänder och sprutande blod. Settingen är också ändrad till en månbelyst glänta i den mörka granskogen. Det är ett intressant upplägg, inte minst blir jag nyfiken på om det finns en Attack II och hur den förhåller sig till de andra.

Jag är inte helt övertygad av Burning Bright, men definitivt överraskad. Bilderna har ett retro-stuk som förmodligen ligger helt rätt i tiden och känns kul att se. Så länge ögonen orkar.