Kultur & Nöje

Skivor 12 oktober

Kultur & Nöje Artikeln publicerades

I veckans skivhög en fullpoängare i Wild Flag som får högsta betyg. Andra som får goda betyg är Deprtees, The Answer, Fiest och Le Système med fyra av fem granar.

DEPORTEES
Islands & shores
Universal
4/5
”IN A WORLD where everyone is an island I find myself still waiting at the shore” sjunger Peder Stenberg i titelspåret på Deportees fjärde album. Och fortsätter med att efterlysa ”someplace to fall, a place to call” så att det ekar över stråkarna och gitarrerna.
I det ropet på hjälp blir det tydligt vad Deportees vill göra. Och lyckas. Att bottna i det personliga och spegla hela världen. Kvartetten från Vindeln och Umeå som växte upp i straight edge-rörelsen, men slog igenom med Princedoftande singeln Arrest me ’til it hurts 2003 och gjorde funk och country till politik, har på Islands & shores landat i precis det självförtroende de är värda. Peder Stenberg outar sin panikångest i flera av låtarna men låter den också bli en bild för ett samhälle där vi inte når fram till varandra. Dessutom gör han det i låtar som är genomarbetade till det perfektionistiskas gräns. Ljudbilden är maffig. Intrycket är ett stort, stort rum, där varje liten enhet får komma fram och är exakt avvägd. Plockande gitarrer som möter ett trumbeat från vänster som möter ett klockspel från höger och så en fet, stor kör. Aldrig allt på samma gång.
DEPORTEES har utgått från låtarna och klätt dem i rätt kostym. De visade sig vara storslagna poplåtar. Det var inget fel på funken och countryn från tidigare. Men nu passade det inte. Det blir modern popmusik, som skulle kunna kallas bombastisk, men landar mer i monumental. Popmusik där rytmerna och ljuden är lika viktiga som stråkarna och gitarrerna. Därför känns det helt naturligt att Lykke Li gästar på A name to go by. Hon passar in. Det känns också naturligt att en låt som War paint inleds med ett sönderklippt beat och ett ensamt piano. Det låter som när solen går upp över en sönderslagen stad och det ligger krossat glas överallt.
FÖR NÅGONSTANS under ytan finns upproret. Deportees slutar aldrig vara politiska. Även om de utgår från det personliga, som att avsluta skivan med önskemålen ”may you grow to be true, may you grow to be you” i Future shocks.
Det finns inga svaga punkter på Islands & shores. Den är precis så bra som vi hoppats. Samtidigt finns säkert mer att hämta, nya vägar att gå, inför nästa skiva.
HELENA SÖDERLUNDH

BRAINSTORM
On the spur of the moment
(AFM)
2/5
Hårdrock från Tyskland betyder ofta power metal, vilket även stämmer bra när det handlar om Brainstorm. Deras tappning är en lite mindre triumfatorisk och mer mörk variant som de ofta levererar med ett stänk gothinspirerade keyboardslingor. De dubbla baskaggarna får givetvis arbeta ordentligt men det låter överlag ändå ganska träigt. Sångaren Andy B. Franck gör förvisso inte bort sig, men det är ingen röst som klarar av att lyfta oinspirerat material som In the blink of an eye eller Temple of stone. Sammanfattningsvis betyder detta en alltför trögflytande platta utan några riktig utropstecken.
KLAS LUNDGREN

ENTRAILS
The tomb awaits
(FDA Rekotz)
3/5
Entrails har sina rötter i Linneryd och den första vågen av svensk dödsmetall där Entombed är den mest självklara referensen. The tomb awaits kommer tätt på förra årets Tales from the morgue och ger mer av samma vara med en ytterligare kvalitetshöjning både vad gäller låtmaterial och den riktigt vassa produktionen signerad Dan Swanö. Det är klart att Entrails har svårt att ta några pluspoäng från originalitet, men gammal dödsmetall av denna sort blir inte mycket bättre än så här. Bäst är välkomponerade Eaten by the dead där Jimmy Lundqvist dessutom bjuder på lite rysmysiga Slayer-toner i solot.
KLAS LUNDGREN

THE ANSWER
Revival
(Spinefarm)
4/5
Revival är den tredje fulllängdaren från nordirländska The Answer och det är en värdig uppföljare till den framgångsrika föregångaren Everyday Demons. Bandet hämtar inspiration från klassiska akter som Led Zeppelin och Free, men tankarna hamnar många gånger även hos Nazareth främst tack vare Cormac Neesons melodiösa sandpapperstämma. Det mesta håller hög klass där Use Me med sitt svåremotståndliga driv och Nowhere freeway med Lynne Jackamans gästsång biter sig fast allra bäst. Trots enskilda klavertramp som den riktigt sömniga Tornado är detta en riktigt lyckad, om än ej helt originell, platta.
KLAS LUNDGREN

MICHAEL SCHENKER
Temple of rock
(Inakustik)
2/5
Michael Schenker låter MSG och samarbetet med Gary Barden vila för tillfället och passar istället på att ge ut en platta under eget namn. På denna har han samlat ihop ett nytt band där bland annat Pete Way (UFO) och Herman Rarebell (Scorpions) ingår. Det är klassisk hårdrock av den ofarliga sorten, vilket betyder snygga låtar framförda av skickliga musiker som tyvärr också saknar den attityd som behövs för att lyckas röra upp tillräckligt med damm. Självklart briljerar huvudpersonen mellan varven, men den enda låt som ber om att få bli lyssnad på igen är den snirkligt uppfinningsrika bluesen i With You.
KLAS LUNDGREN

LAZEE
Supposed to happen
(Universal)
3/5
I tre år har Malmörapparen snickrat på detta album, uppföljaren till Setting standards. Låtar har skapats, skrotats och skapats på nytt för att slutligen kunna platsa på Supposed to happen. Men trots de generösa tidsramarna så är plattan förvånansvärt spretig. Det finns influenser från amerikansk westcoasthiphop, en svag fläkt av r’n’b och en liten gnutta electropop, som på något sätt faktiskt går an. Det är desto svårare att se bortom det totala magplasket i Stronger – ett Linkin Park-rockigt spår som är totalt malplacerat på skivan. Likväl har Lazee ett internationellt sound och går förmodligen en ljus framtid tillmötes.
LOUICE PETERSSON

DJ SHADOW
The less you know, the better
(Island)
3/5
Dj Shadow, aka Josh Davis, har gjort fyra skivor på 15 år. Den sortens väntan brukar betyda a: något stort väntar, eller b: idéerna är slut. Det visar sig att ingen av dessa extremer är aktuell. Skivan blandar instrument med samplingar och har en imponerande bredd, men är lite för lång och ojämn. I?ve been trying släpptes på singel redan förra året och sattes på repeat. Sad and lonely hade gärna fått hålla på längre. Den vackra pianoballaden är, trots sina tre minuter, alldeles för kort. Samma med fina Tedium. På Redeemed samplas proggbandet Trettioåriga Kriget. Hur gick det till?
OLA CLAESSON

THUS: OWLS
Harbours
(Hoob records)
3/5
Under de senaste åren har ambientmusik fått en framskjuten roll i popen. Atmosfär, stämning och landskap har klivit fram. Artister som Bon Iver och svenska Loney Dear har med rätta hyllats för sin musik. Till denna kategori sällar sig nu även Erika Angells kvintett Thus: Owls. Om låtarna på debuten Cardiac malfunctions inte alltid kändes färdiga är det åtgärdat på skiva nummer två som spelades in i en liten by utanför Paris i vintras. Körerna, slagverken, syntarna och stråkarna skapar en ambitiös stämning som bitvis påminner om när solen håller på att gå ner i dimman. Sorgligt, men vackert.
OLA CLAESSON

FEIST
Metals
(Universal/Polydor)
4/5
Konsten att vara nästan en artist i mängden, men ändå bidra med något som sticker ut, något som sätter sig. Den sorten är kanadensiska Leslie Feist. Med en förmåga att vrida på arrangemangen och sin röst bara lite åt det ena hållet. Inte så att det känns ansträngt eller konstlat, bara så att det får personlighet. Ovanligt i den ärligt talat just nu överbefolkade singer/songwriter-genren. Förra och tredje album The reminder räknas i vissa kretsar som något av en modern klassiker. Gillar ni den gillar ni den här, samtidigt som Metals innebär ett organiskt steg framåt.
OLA CLAESSON

BJÖRK
Biophilia
One little Indian/Universal
3/5
Biophilia är en ny skiva med Björk. Men det är också en ”svit av originalmusik och interaktiva, pedagogiska konstverk som utforskar musik, natur och teknik”.
I centrum står Björks, och allas vår, fascination för naturen. I tio sånger utforskar hon begrepp som kontinentalplattor, DNA, mörk materia, måncykler och virus, och allt går att uppleva interaktivt i Biophilia-appen man kan ladda ner och där självaste David Attenborough står för introduktionen. Musiken är intimt ihopkopplad med innehållet – handlar det om måncykler går musiken i cykler. Det är en som en upphottad variant av elektroakustisk konstmusik där teslaspolar, egenbyggda instrument, blåsorkestrar, stora körer och datorprogrammerade beats blandas. Det är mycket pretentiöst. Ibland känner jag mig mer som att jag är på besök på Universeum än att jag lyssnar på en av vår tids stora musiker.
Men så blir det förfärligt vackert (Virus) eller mörkt suggestivt (Mutual core, Thunderbolt) och det blir även en musikalisk behållning. Banbrytande, snyggt och fascinerande är redan projektet – även om jag är tveksam till att det blir just i den här formen vi kommer att uppleva musik i framtiden.
HELENA SÖDERLUNDH

WILD FLAG
Wild Flag
(Wichita/Border)
5/5
Carrie Brownstein och Janet Weiss, som spelade ihop i finfina Sleater- Kinney, har ett nytt band ihop. I Wild Flag är de lika energiska men mindre experimentella än på de senare Sleater-albumen. Man har rätat ut de tväraste krökarna i sin lo fi, återvänt till riot grrrls- och punkrötterna (via Sonic Youth) och adderat lite garagerock. Spattigheten är mer kontrollerad, utlevelsen mer artikulerad.
I trevandet efter samtida likar är det naturligt att nämna Quasi och Stephen Malkmus – som Wild Flag-medlemmar spelat med. Plattans höjdpunkt är den långa utflippen Racehorse, med distad orgel och wah wah-gitarr.
BO STRÖBERG

SAVOY BROWN
Voodoo moon
(Ruf records)
3/5
Efter att ha lyssnat igenom olika nivåer av träigt stelbent bluesrock de senaste veckorna börjar det äntligen likna något. Här gungar det. Gitarristen, huvudsakliga låtskrivaren och producenten Kim Simmonds har inte lyssna-hur-snabbt-jag-kan-spela behovet som allt för ofta sänker den här sortens musik. Saxofonen används här på rätt sätt. På studioskiva 26 (om jag räknat rätt) låter det med andra ord riktigt trevlig om det här Londongänget. Överraskningar uteblir, men att spela den här sortens gungblues med glimten i ögat och sväng i knäna efter 45 år är gott nog.
OLA CLAESSON

MAYER HAWTHORNE
How do you do
(Universal Republic Records)
3/5
Mayer Hawthorne har signats av Universal och beklagas nu för att ha blivit mainstream av halva sin fanbas, vilket som vanligt är ett rätt intetsägande klander. Jag anser att han lyckas upprätthålla värdigheten på sin retrosoul lika bra som under åren på Stone Throws. Med Smokey Robinson, Curtis Mayfield och övriga motownhjältar i ryggmärgen sjunger Hawthorne artigt sin väg igenom gifta vänners sällskap, slocknande cigg, kaffefläckar och omodernt kärlekskrank. Med mindre falsett och mer 60-tals film noir-vibbar än på debuten känns det här som ett solitt andraalbum. Men fortfarande långt ifrån Raphael Saadiqs tron.
HATEFF MOUSAVIYAN

RADIOHEAD
TKOL RMX1234567
(Playground Music)
2/5
Radioheads 8:e album The king of limbs (TKOL) får nu en ny skepnad. Av de åtta orginalspåren skapas 19 remixer. Alla har sin egen touch av post-dubstep, house, techno eller garage. Resultatet är onekligen en spretig slutprodukt. Mest lyckade är remixerna av Blawan, Modeselektor, Caribou och Jacques Greene medan versionerna av Give up the ghost blir ett sabotage av originalet. Det må vara hänt att min måttliga entusiasm för TKOL gör det omöjligt att undgå den bittra och melankoliska smaken jag får i munnen av TKOL RMX1234567. Dröm dig hellre bort till det vackra och sårbara i Karma police, Creep och High & dry.
?LOUICE PETERSSON

LE SYSTÉME
Can We Still Be Friends
(Hoob)
4/5
Den produktive Fabian Kallerdahl har kommit med ännu en skiva. Och som vanligt innebär det en högtidsstund framför stereon. Den här gången har han lämnat pianot för att ge sig hän orgeln, och associationerna till den klassiska duon Hansson och Karlsson är såklart naturliga. Men inte bara på grund av sättningen orgel och trummor, utan också i låtstruktur och feeling, och vid en jämförelse är det inte helt naturligt att klassikern hamnar främst. Sin vana trogen ger sig Kallerdahl också i kast med en udda cover. Den här gången Todd Rundgrens smöriga Can We Still Be Friends, som i Kallerdahls version landar skyhögt över originalet.
MAGNUS NILSSON

STEVE REICH
WTC
(Nonesuch)
3/5
Reich senaste verk är en hyllning till 11 september-offren och efter påtryckningar flyttades släppet till 21 september 2011. Reich fyllde 75 år för bara några dagar sedan och föddes i New York. På skivan förekommer inklippta nödsamtal och intervjuer med ögonvittnen. Det är svårt att inte påverkas, men rent musikaliskt har Reich gjort starkare musik. Den avigt maniska stilen känns igen, bitvis kanske för mycket. Möjligtvis befinner han sig för nära händelserna för att bedöma verket kritiskt. Årets Polarprismottagare Kronos Quartet står för det föredömligt vassa framförandet.
OLA CLAESSON

MEKONS
Ancient & modern 1911–2011
(Westpark)
2/5
Att älska Mekons kräver, som mycket annan kärlek, en dos fördragsamhet med skavankerna. Den främsta skavanken, i mitt tycke, hos detta 34-åriga Leeds-band, är att de aldrig bott in sig i ett eget igenkännbart uttryck. Ibland finns ett handlag, oavsett om de spelar folk eller country, som skvallrar om punkrötterna. Men bara ibland. Bandets 26:e album är typiskt. Lågmäld folk (både sorgsen och käck) varvas med bredbent altrock och stompig Kinks-vaudeville. Växlandet mellan rock- och folkinstrument och att Sally Timms och Jon Langford olika sångsätt sällan möts bidrar till det splittrade intrycket. Eller om man vill kalla det variation.
BO STRÖBERG