Kultur & nöje

Slätstruket men lättlyssnat

Kultur & nöje Artikeln publicerades
Viktoria Tolstoy sjunger i Stockholms stadshus.
Foto:

Några starka spår. I övrigt ett ganska intetsägande album, tycker Magnus Nilsson om Viktoria Tolstoys nya platta.

Viktoria Tolstoy: Meet me at the movies

(ACT)

Bästa spår:

Love song for a vampire

Viktoria Tolstoy har vid det här en ganska diger karriär och en omfattande och omväxlande skivkatalog i bagaget. Och även om hon brukar tillskrivas epitetet jazzsångerska är det väl mera sällan hon helhjärtat har rört sig i de rena jazzlandskapen, även om hon för det mesta har haft välrenommerade jazzmusiker bakom sig. Med ena foten i någon sorts allmän soulpop har hon ibland åstadkommit riktigt bra saker, samtidigt som annat har varit mera slätstruket. På Meet me at the movies har hon tagit sig an ett knippe mer eller mindre kända filmsoundtracks, och både på gott och ont är det en samling låtar som visar både på hennes styrkor och svagheter som sångerska.

Inledande Calling you från Bagdad Café är som klippt och skuren för Tolstoys rena röst och precisa tonsäkerhet, och det är en riktigt stark tolkning hon gör av denna 80-talsdänga. Men sen är det lite si och så. Klassikern As time goes bye är faktiskt riktigt bedrövlig i sin krystade vilja att göra något nytt av ett gammalt örhänge, och Marlowe's theme från Farewell my love är till och med ett snäpp värre, och dessutom med en ganska tvivelaktigt sunkig svensk text Rolf Börjlind, som man verkligen kan undra hur Tolstoy kan sjunga med någon form av uppriktighet.

Dessa bottennapp vägs dessbättre upp ett par riktigt starka spår, där speciellt en lätt countryanstruken Love song for a vampire sticker ut i den annars ganska jämntjocka andra halvan av skivan, där det lätt jazziga från öppningsspåren är som bortblåst, till förmån för ett ganska slätstruket easy listening-sound som i ärlighetens namn inte är så särdeles spännande.

Lite synd, kan tyckas, att en duktig sångerska och en samling skickliga musiker, där gitarristen Krister Jonsson och gästen Iro Rantala på piano verkligen glänser, inte fick till något mer eget och engagerande än detta ganska intetsägande album.