Kultur & nöje

Storslaget om rysk medeltid

Kultur & nöje ,

Laurus

Författare: Jevgenij Vodolazkin

Översättning: Karin Lidén

Förlag: Ersatz

Artikeln publicerades 12 oktober 2015.

Talesättet ”av barn och dårar hör man sanningen” brukar fokusera mer på barnets benägenhet att säga som det är, än själva dåren. Kanske är det idag också så att många skulle vara böjda att tolka påståendet som funkofobiskt, men begreppet dåre ska snarare tolkas i dess historiska och religiösa betydelse än som ett nedsättande öknamn.

Även om begreppet gudsdåre har sina tidigaste referenser i Gamla Testamentet och har motsvarigheter i de flesta religioner är det framför allt inom den ortodoxa kyrkan som begreppet är mest utbrett. Gudsdåren är en välkänd figur inom den ryska kulturhistorien. Där kallas denna mystiker för yurodivy och finns gestaltad både på teaterscenen och i bildkonsten. I den ryska litteraturen har till exempel både Dostojevskij och Tolstoj karaktärer som kan läsas som heliga dårar.

Men yurodivys existerar inte bara inom fiktionen, utan är en företeelse av personer som uppträtt som dårar eftersom de inte levt efter samhällets normer. Till exempel har de levt i armod iklädda endast trasor, ibland även nakna, ständigt hånade och misshandlade men också djupt respekterade genom att deras tal ansetts vara en direkt utsaga från den heliga anden.

Laurus av Jevgenij Vodolazkin är lika mycket av en utvecklingsroman om hur den unge Arsenij blir både läkare och gudsdåre, som en idéroman som undersöker den religiösa mystiken lika mycket som tiden. Ska jag vara ärlig är jag inte helt säker på var dessa olika teman börjar och slutar i denna episka berättelse.

Ändå är det ganska enkelt att sammanfatta handlingen i Laurus. Romanen utspelar sig i ett pesthärjat Ryssland på 1400-talet. Arsenij som växer upp hos sin läkekunniga farfar förälskar sig i Ustina. När hon dör i barnsäng beger sig Arsenij ut på en vandring för att bota människor i syfte att rädda Ustinas själ.

Jevgenij Vodolazkin är litteraturhistoriker, expert på fornrysk litteratur. Laurus är hans andra roman och den första som ges ut på svenska. I utländsk press beskrivs han som en rysk motsvarighet till Umberto Eco. Visst finns det en viss likhet i detaljerna, i tidsaspekten som i tematiken, men Laurus är skriven på en mycket mer eterisk prosa än Ecos. Kanske är detta ett resultat av Karin Lidéns översättning? Fast jag tror att hon har varit uppmärksam på Vodolazkins besjälade stil och inte vid något tillfälle bryts heller magin.

Oavsett jämförelser så är detta en storslagen roman. Även om man bortser från den religiösa ornamentiken har den ett så pass existentiellt stoff att den är angelägen även för dem som inte är intresserade av rysk medeltid.

Underrubriken är att det är en ohistorisk roman, och om jag ska beskriva den med en bild så är det en roman som dragits till sin spets, på samma sätt som berättelsen sluter sin egen cirkel. Att läsa Laurus är som att somna en varm eftermiddag, jag känner mig lika förbryllad i romanens tid när det dyker upp förutsägelser och plastflaskor som jag känner mig när jag vaknat upp efter en tupplur. Men det, menar jag, är något bra.