Svenska tanten lever vidare

Tanten som begrepp är en svensk företeelse. Inte sällan beskrivning av en kvinna som betraktas som gammal, ute och lite trist. Men så är inte Susanna Arwins tant.

– Nej, oh, nej! Det finns ingen ålder på min tant. Och hon har utvecklats till en hel armé av tanter i dag.

Susanna Arwin pratar fort och gestikulerar mycket. Framför henne på en bakgård i Moheda ligger och står tanter i långa rader. Det är här de gjutits till liv och en bit bort står lika många benpar som på plats i Tomelilla monteras på tantkropparna. Sedan placeras de i klunga på gräs för att få effekt av en armé.

Det har gått 18 år sedan hennes numera patentskyddade Den svenska tanten föddes. Susanna Arwin hade kontaktats av Svenska kyrkan om att utsmycka kyrkor i Stockholms innerstad och tanken på ikoner snurrade i hennes huvud.

– Och vad är den svenska tanten om inte en ikon? frågar Susanna Arwin.

Hennes första tant var ett foto screentryckt på tyg i storlek 4x1,80 meter och som modell stod Kerstin Karlsson, född i Bergkvara utanför Växjö. Så småningom blev hon också till den bronsstaty som står ute på Campusområdet i Växjö.

– Kerstin hade kvaliteterna av en vanlig människa och jag ville att hon skulle vara som hon brukade vara. Min tant fick ett enormt genomslag i hela Sverige och Kerstin tyckte nog att det var lite kul att hon stått modell. Dessvärre lever hon inte i dag.

Susanna Arwin berättar att hon föddes 1959 i Linköping och växte upp i Växjö. Vid 18 års ålder visste hon att det var konstnär hon skulle bli, så efter gymnasiet utbildade hon sig vid Beckmans designhögskola i Stockholm och Gerlesborgsskolan i Bohuslän. Studierna fortsatte sedan i Florens och New York. Trött på storstaden hamnade hon i Skåne.

– Jag ville till naturen, fick upp ögonen för glas och papper och när jag var 35 år flyttade jag tillbaka till Växjö.

Att hennes tant har basker, lång kappa och handväska vilande på armen känns kanske i dag lite gammaldags. Så ser inte dagens ”tant” ut.

– Egentligen är jag ointresserad av hennes yttre. Hon är för mig en symbol för de inre värdena. De som mina mor- och farföräldrar hade: Civilkurage och kunskapen om sin historia.

Susanna Arwin konstaterar att kvinnorollen utvecklats ständigt sedan 1960-talet då hon växte upp. Att kvinnorna kom ut i yrkeslivet, fick egna pengar och klarade sig själva spelade stor roll. Men tidigare generationers kvinnor blev i många fall osynliga när de blev äldre. I dag beskriver Susanna Arwin tanten som fräsig. De yttre attributen har förändrats och begreppet tant flyttas hela tiden fram i ålder.

– I dag finns en idolkultur där man inte är något om man inte är berömd och det tycker jag är synd. Den trygghet min farmor och mormor hade kan jag sakna i kvinnors nya roller. Alla har vi ju ett värde. Lite är nog mitt motto att vara så vanlig så att man blir ovanlig.

Fotnot: Utställningen Tantfullness på Tomelilla konsthall pågår 31 augusti–20 oktober.