Kultur & Nöje

Veckan skivor: 111109

Jim Hall & Pat Metheny får fem granar medan Justin Bieber totalsågas. Eldkvarns nya belönas med fyra granar.

Kultur & Nöje

ELDKVARN

De berömdas Aveny

4/5

(EMI)

Det är förstås svårt att inte imponeras av Eldkvarns ihärdighet och passion.
I år firar bandet 40 år och det är dags för den 24:e plattan i ordningen (ett dussin samlings- och liveskivor icke inräknade). Det är också den första sedan tre år gamla Hunger Hotell. Senare i år släpps även en box med material från hela karriären.
Att det tagit tre år att färdigställa en Eldkvarnplatta beror förstås först och främst på att Plura har varit upptagen med att bland annat göra tv-programmet Pluras kök, skrivit kokböcker och skapat litografier. För plötsligt efter 40 år är han inte bara en kändis inom rockvärlden. Han är en celebritet, en folkkär kändis helt helt.
De berömdas aveny är inspelad i Atlantisstu-dion tidigare i höst och är producerad av Jari Haapalainen. I stort sett är det dagboksanteckningar och skildringar över vad som hänt Plura de senaste tre åren, inkluderat tårar, svek, glädje och kärlek. Som bäst skildrat i Tårar från en clown.
Rent musikaliskt är det en återgång till tidiga stompiga och energiska Eldkvarnsplattor som Het lust, till exempel. Det är mycket saxofoner och klavitatur, här exemplifierat med bland andra En kyss av dig, Låt det rulla och titellåten.
Men här finns också det säregna vemodet, som i Den sorgliga orkestern (”?? vi spelar inte upp till fest längre, vi sitter tysta över vår lägereld.”). Eller i Sång från Koster, där Pluras son Axel är med och spelar gitarr.
Vi ska inte heller glömma bort Carla. Han har också bidragit med två låtar och den finstämda Stränderna är ett perfekt avslut.
Och oavsett tempo så finns här hela tiden ett driv och ett sväng levererat av ett fantastiskt tajt band. De berömdas Aveny är en mogen platta från ett lika moget – och mycket vitalt – band.
ANDERS TAPOLA

EWERT AND THE TWO DRAGONS
Good man down
(Adore music/Border)
Betyg: 4/5

Ren och skär melankolisk gladpop med varma akustiska gitarrer, stämsång och skimrande ljudbild från Kalifornien, görs den fortfarande? Ja, i Estland. Där har skivan toppat listan i 25 veckor. Landet har inte samma status i popsammanhang som England, kanske gör det att man blir tagen på sängen. Man bör kanske inte närstudera texterna, men det finns låtar här som skulle gå att smyga in på samlingar med band som Love (Sailor man) och Big Star (Good man down). Det är sextiotal, men inte nostalgi. Ibland hör man spår av Fleet Foxes. Det är - viktigast av allt - väldigt bra.
OLA CLAESSON

JUSTIN BIEBER
Under The Mistletoe
(Island Records)
Betyg: 0/5

Tandfen kan gå i förtidspension när världens mest hatade 17-åring nu gör ett julalbum. Bland annat gästar den omotiverade protegén Usher och Mariah Carey på de artificiella sockerballaderna. Det vilar en överhängande känsla av hysteriskt stora köpcentrum över produktionerna. Stämningen är bortretuscherad till förmån för Disney Channel-glitter. Och på den annars högtidliga klassikern Drummer Boy försöker Bieber rappa (men blir uppläxad av en äggtoddyberusad Busta Rhymes). Det uns av sångtalang kanadensaren må ha kommer till sin rätt på Christmas Eve. Om skivan hade fått en gran skulle den vara av plast.
HATEFF MOUSAVIYAN

MONTY
1000 år senare
(Hybris)
Betyg: 3/5

David Pagmar har skapat musik i namnet Monty sedan 2010. På många sätt har Monty blåst nytt liv i sin musik, soundet är mer futuristiskt. Med syntar och tydliga taktfasta melodier levererar han någon sorts upprymdhet från högtalarna. Plattan låter därför inte lika dorky som debutskivan. Det finns dock ännu fog för Mauro Scocco-associationer – värderingen i det – är individuell. Covers på Beyoncés Halo och Rihannas Umbrella finns också med, tyvärr. Vissa låtar är givna i sitt sammanhang och i sitt språk, det blir väldigt fel när man försöker omplacera dessa. Flow och seriositet tappas i du kan stå under mitt paraply ply ply ply.
LOUICE PETERSSON

JERRY WILLIAMS
Alright
(Universal)
3/5

Jerry Williams har alltid funnits. För snart 50 år var han och hans Violents förband åt Beatles när de var på Sverigeturné. Men det är faktiskt nio år sedan Jerka släppte en studioplatta senast. Alright är inspelad i Atlantis-studion i Stockholm och bandet består av medlemmar ur Fatboy och Martin Hederos. För produktionen står Mikael Herrström. Eva Eastwood och Christian Kjellvander har bidragit med nytt material, och coverlåtarna är signerade av bland andra Charlie Rich, Carl Mann och Richard Perkins. Och det här en nytändning. 16 låtar som känns liveinspelade levererat av en röst i sina bästa år.
ANDERS TAPOLA

MELANIE C
The sea
(Warner Music)
Betyg. 1/5

Melanie Chrisholm är namnet bakom Melanie C, Mel C eller Sporty Spice. Ja, många namn har cirkulerat kring denna brittiska sångerska. Spice Girls stämpeln är svår att sudda ut trots att Melanie C's solokarriär inte låter i närheten av bandet från de svunna tiderna. Kanske definieras denna utvecklingskurva i positiva ordalag men sorgligt nog hade det varit önskvärt om Melanie C åtminstone höll kvar i fragment från Sporty Spice-eran, för då lämnade hon i alla fall avtryck. Hennes gälla stämma drunknar i melodierna och de 12 spåren passerar utan att lämna efter sig en enda känsla. Egalt och fantastiskt tråkigt.
LOUICE PETERSSON

NEIL CASAL
Sweeten the distance
(Fargo)
Betyg: 2/5

Casal är förmodligen mest känd som gitarrist i Ryan Adams före detta kompgrupp The Cardinals, men sedan 1995 har han också hunnit med tio soloskivor. Det är välskrivet och välspelat och The Byrds ekar. I längden blir det lite mycket av "min tjej har lämnat mig, men i morgon kanske solen skiner igen, hoppas det". Men jag saknar något som bränner till, något som blir mer än ljudtapet. Talangen finns på nästan varje låt, men attityden och levandegörandet av hantverket saknas lite oväntat. White fence round house tål i alla fall att upprepas.
OLA CLAESSON

METHENY
Jim Hall & Pat Metheny
(Nonesuch)
5/5

Det är väl mera sällan som det finns anledning att recensera en återutgivning. Men när det handlar om en skiva av den här digniteten finns det all anledning att ägna det hela uppmärksamheten. Inspelningarna gjordes 1998 med en då 44-årig Pat Metheny, som vid det laget knappast var någon duvunge, och en 68-årig Jim Hall; en levande legend sedan slutet av 50-talet. Av de sjutton utsökt delikata spåren är några studioinspelningar, och några liveupptagningar, och det är en ren fröjd att än en gång få avnjuta de två avslappnade gitarrgiganterna, som så uppenbart är musikaliska soulmates, generationsklyftan till trots.
MAGNUS NILSSON

VOX ARCHANGELI
Sanctus: Raphael
(Heart song/Plugged/X5 Music)
Betyg: 3/5

Vissa band nöjer sig med pop. Vissa vill spela en blandning av klassisk musik, elektronica, opera, gregoriansk klostersång och svensk folkmusik. Och varför inte? Sanctus-projektet är den tredje skivan baserad kring de fyra ärkeänglarna Mikael, Gabriel, Rafael och Uriel. Musiken är komponerad av Peter Nordahl och Moh Denebi. Bland gästerna märks sångerskan Myrra Malmberg och Göteborgs symfoniorkester. Om det verkar rörigt är detta ändå en skiva som passar nu när det är mörkt ute innan fem på eftermiddagen, oavsett från vilket håll man närmar sig.
OLA CLAESSON

MESHELL NDEGEOCELLO
Weather
(Naive)
Betyg: 3/5

Med sin personliga blandning av soul, jazz, funk och r'n'b är basisten, låtskrivaren och sångaren Ndegeocello inte den lättaste artisten att placera i ett fack, varför det nu alltid ska vara nödvändigt. Mest känd är hon förmodligen för duetten Wild night med John Mellencamp. Producenten Joe Henry ser till att det inte bli för rent i hörnen och lyfter fram basen som drivande instrument. Det är svårt att hitta referenser. Hur det låter? En Sade med mer muskler? Meshell tolkar också Leonard Cohen och lyckas nästan sjunga lika långsamt. Ndegeocello är – som namnet betyder på Swahili – fri som en fågel.
OLA CLAESSON

ODONIS ODONIS
Hollandaze
(Fatcat/ Border)
Betyg: 4/5

På sitt debutalbum har kanadicken Dean Tzeno bakat färdigt en del av de ingredienser som ligger och jäser i Wavves, Black Lips och Crystal Stilts.
Hollandaze är shoegazepunk med surfplonkiga gitarrfigurer, ett stort och vackert lo fi-sound där nästan allt distar, och låtar som simmar runt som små lömska pirayor i ett hav av psykedelisk reverb. Med en spännvidd från vass garagerock, i singelspåret Busted lip, till konstfull My Bloody Valentine-drone , i Seedgazer, är det ett varierat album. Svåremotståndligt.
BO STRÖBERG

FREDDIE WADLING
With a license to kill
(Emi)
Betyg: 3/5

Freddie Wadling har inte bara en egen spårvagn i Göteborg utan även en av Rocksveriges mest hyllade röster.
Men hans omfattande katalog är ärligt talat ganska gles på nummer där röst, låt, arr och sound funkar ihop till något riktigt bra.
Covers har blivit Wadlings grej – Bellman, Taube, Ramel, Faust, Beefheart och Blott en dag. Att nu sjunga ledmotiv ut Bond-filmer är alls ingen dum idé, låtar med sval elegans passar honom – till exempel Bacharachs Trains and boats and planes (Tåg & flyg & båt) från 1998 är ett av Wadlings finaste ögonblick. Trots att Sebastian Öberg ger även denna platta ett Fläskkvartetten-stuk når den inte upp dit.
BO STRÖBERG

LISSI DANCEFLOOR DISASTER
As we plz
(Lissilissilissi)
Betyg: 3/5

Det finns något med Lissi dancefloor disasters ljudbild som jag älskar. Den lever verkligen upp till begreppet electropop, experimentellt och djärvt i det elektroniskt blippbloppiga med en touch av problemfri pop. Tydligast i Pop musiiic, som även till viss del påminner om hiten Oh my god (2009). As we plz EP har en dyster kärna fångat i en hoppfullt format. Det känns sammanhängande, även relaterat till tidigare material. Glowing hearts däremot låter inte eget, utan mer som en combo av The Knife och Robyn. Trist. Kattansiktet som lite blivit duons signum påträffas likväl på scen som i andra publika sammanhang, så håll utkik!
LOUICE PETERSSON

CASS MCCOMBS
Humor Risk
(Domino Records)
Betyg: 2/5

Humor Risk är Cass McCombs andra album på sju månader. Även här är det med simpla, nästan för blyga melodier han vadar fram i Velvet Underground-smittad källarpopsdagg. I ärlighetens namn är det väldigt anonymt. Jag ser inte alls storheten i hans suggestiva lyrik och takterna är i regel förtröttande. En stor del av hans verk är förutsägbara till minsta beståndsdel. Den fina, oväntade bryggan på The same thing verkar ha hamnat där av en slump, vilket ju blir till McCombs fördel då. Fler liknande ögonblick och han hade varit mer än en blek barsångare.
HATEFF MOUSAVIYAN

DEATHSTARS
The greatest hits on earth
(Nuclear Blast)
Betyg: 3/5

Svenska gothmetallarna i Deathstars sammanfattar karriären med en samlingsplatta redan efter tre studioalbum. Deras uppdaterade version av det Sisters of mercy och Fields of nephilim sysslade med i slutet av 80-talet är spetsat med en rejäl dos industriell metal i Rammsteins anda. Detta gäller speciellt för METAL, som är en av två nya låtar. När det bästa från Deathstars plattor samlas här märks det att gruppen har varit väldigt konsekvent i sitt sound. Detta är på både gott och ont, det sistnämnda främst beroende på bristen på variation som gör hela plattan väl mastig att lyssna på rakt igenom.
KLAS LUNDGREN

BLACK TUSK
Set the dial
(Relapse)
Betyg: 3/5

Trion Black Tusk kommer från Savannah i Georgia precis som Kylesa. Deras låtmaterial befinner sig också i närheten av Kylesas även om det är en bra mycket mer brutal och mindre nyanserad variant. En inte alltför vågad gissning är att favoritvaxet med Black Sabbath stavas Master of reality. Det fungerar också till stora delar när tjuriga betongklumpar som Bring me darkness och Carved in stone hamras fram. Trots de uppenbara kvaliteterna är ändå inte Set the dial någon riktig fullträff även om man har soundet. Bättre låtar och fler mjuka partier hade definitivt gjort en bra platta mer spännande.
KLAS LUNDGREN

KURT VILE
So Outta Reach
(Matador)
Betyg: 2/5

Kurt Vile följer upp sitt hyllade vårsläpp med minialbumet So Outta Reach på sex låtar. Grymma inledningsspåret The Creature består av annat än bara dova reverbgitarrer och ger hopp om en mer skiftande ljudbild än vad vi är vana vid. Den stenade Springsteencovern Downbound Train är också bra. Men dessvärre faller Vile tillbaks i gamla mönster. I övriga fyra ältar han runt i en patenterad replokals-lo-fi utan att titta upp. Strängonanin är krävande och hans monotona Scott Walker-replica till röst saknar själ i negativ bemärkelse känns de trettio minuterna som timmar.
HATEFF MOUSAVIYAN

MAC MILLER
Blue Slide Park
(Rostrum Records)
Betyg: 3/5

Frat rap, hiphop gjord företrädesvis av och för gräsrökande vita collegekids i USA, har börjat etablera sig på marknaden. 19-årige Mac Miller är en av fanbärarna, möjligen snäppet kvickare än genrekamraten Asher Roth. Problemet är bara att de i allmänhet inte har något att rappa om. De marijuanska försvarstalen är trötta, sexreferenserna ofyndiga och refrängerna hjärndöda. Vill man uppskatta Blue Slide Park får man åsidosätta texterna och äta av de trevliga beaten istället. I.D. Labs och Clams Casino står för de snyggare produktionerna på albumet.
HATEFF MOUSAVIYAN