Veckans skivor 100407

JAKOB DYLAN

Women+country

(Sony)

2/5

HARPER SIMON

Harper Simon

(Tulsi records/Border)

4/5

Två söner som går i sina fäders spår. Och inte bara det att Jakob och Harper – söner till Bob Dylan respektive Paul Simon – också valt att syssla med musik, de håller sig dessutom till samma stil som papporna. De delar så att säga både gener och genrer.

Jämfört med det Jakob gjorde med Wallflowers och även på sitt första soloalbum har han nu reducerat inslagen av rock och styrt in på den amerikanska folk- och countrytraditionen. Han är något dystrare än vanligt. Ibland låter kompet som patenterad Tom Waits – trumkagge utan sejarmatta, vibratogitarr och rymd – men lika ofta hamnar Jakob Dylan i mainstreamland. Med sin ointressanta röst och sina triviala kompositioner lämnar det här mig helt oberörd.

Harper Simon är betydligt lättare att jämföra med sin far. Redan i andra spåret Wishes and stars är släktskapet uppenbart. Det går inte att ta miste på vem han fått den lena röstens behärskade precision från. Legendariske producenten Bob Johnston (Bob Dylan, Simon & Garfunkel) och studiomusiker som medverkat på skivor som Blonde on blonde och Nashville Skyline har också satt sin tydliga prägel på 37-årige Harper Simons debutalbum. De tio låtarna rör sig mellan folkrockens psykedeliska sida, via countrytongångar till pastoral singer/songwriter. Byrds och Simon & Garfunkel är givna referenser.

Medan Jakob Dylans musik låter anonym har Harper Simons en övertygande äkthet - trots att han är den som låter mest lik sin far.

BO STRÖBERG

Några andra artister som gått i föräldrarnas fotspår: Charlotte Gainsbourg (Serge), Dweezil Zappa (Frank), Norah Jones (Ravi Shankar), Wendy Wilson (Brian), Jack Vreeswijk (Cornelis), CajsaStina Åkerström (Fred), Mikael Ramel (Povel), Sean och Julian Sean Lennon (John Lennon och Yoko Ono/Cynthia Lennon), Zak Starkey (Ringo Starr), Ben Taylor (James Taylor och Carly Simon), Arlo Guthrie (Woody), Ziggy Marley (Bob), Jeff Buckley (Tim), Enrique Iglesias (Julio), Natalie Cole (Nat 'King' Cole)...

JOE BONAMASSA

Black Rock

(Provogue)

3/5

Joe Bonamassa släppte sitt första album tillsammans med Bloodline när han bara var 17 år gammal. Idag är han 32 och är framme vid sin nionde platta som han spelade in i Grekland tillsammans med lokala musiker. Bonamassa bjuder på såväl egna nya kompositioner som Wandering Earth och Athens To Athens till hyfsat originaltrogna versioner av till exempel Jeff Becks Spanish Boots eller lite mer fria tolkningar som den ganska rikligt utsmyckade Leonard Cohen-klassikern Bird On A Wire. BB King gör ett lyckat gästspel på tunga Night Life och gillar man blues i nyare tappning är Black Rock förmodligen ett bra val.

KLAS LUNDGREN

BORKNAGAR

Universal

(Indie Recordings)

4/5

Norska Borknagar spelar i grunden black metal, men man blandar detta med rikliga doser av progressiv musik med rötter i det sena sextio- och tidiga sjuttiotalet. Man tänker faktiskt nästan mer på grupper som King Crimson, Gentle Giant och ELP än andra black metal-akter när man lyssnar på Universal. För det mesta fungerar denna kombination underligt bra. Smattrande trummor, growlande sång och feta Hammond-orgelmattor tillsammans med lugnare akustiska partier känns efterhand fullt naturligt tillsammans. Universal är ett mycket ambitiöst verk som garanteras växa mer och mer för varje genomlyssning.

KLAS LUNDGREN

MONICA BORRFORS

Li’l Darlin’

(Gazell Records)

3/5

För fem år sedan släppte Monica Borrfors plattan Monica sjunger Monica, och nu är det dags för en uppföljare med ytterligare 15 spår ur Monica Zetterlunds repertoar. Här finns allt från standars på engelska, över försvenskade jazzlåtar med texter av Beppe Wolgers, till Povel Ramel. Alla med det gemensamt att Borrfors stora förebild någon gång sjungit in dem. Och trots det dumdristiga i att ge sig på just dessa låtar, ror Borrfors i land det hela med äran i behåll. Framförallt för att hon inte försöker sig på det omöjliga i att imitera Monica Z. Istället har hon gjort materialet till sitt eget, och det är väl värt att lyssna på.

MAGNUS NILSSON

DAVID FRIDLUND

Some day, eventually, in the future

(Fashionpolice)

3/5

David Fridlund lämnade Sverige tillsammans med sin tjej och flyttade till USA. Nu bor han i Austin och hankar sig fram på linssoppa och lånade pengar. Och ibland jobbar han som parkeringsvakt i en kyrka. Bara det känns som en bitterljuv popplatta i sig. För några år sedan var hans band David and the citizens hajpade bland popkids och spelade på varenda festival värd namnet.

Some day... är en fin platta som är välgenomarbetad och väldigt sorglig. Men de klockrena hitsen finns inte där och skivan blir lite anonym i längden. Dock är jag väldigt förtjust i det aviga och evigt bitterljuvt sorgliga som David Fridlund förmedlar.

TUVA KLINTHÄLL

HARLEM

Hippies

(Matador/Playground)

4/5

Det är nästan som när jag hörde Pixies för första gången. Bortsett från att det bara finns en första gång.

Austinbandet Harlem går heller inte utanför boxen.

Men de skakar om den.

Soundet är härligt opretentiöst replokaligt. Attityden är slyngelaktig. Låtarna är fantastiska poppärlor som man spontantrallar med i utan att man har en aning om hur de går. För det fina är att Harlem återupprättar det melodiskapande, som gjort att 1960-talsbandens plattor stått sig genom decennierna, utan att återanvända. Parat med svajig indiesång blir det väldigt vitalt.

Harlem är årets nykomling.

BO STRÖBERG

THE JIMMY BOWSKILL BAND

Live

(Ruf)

2/5

Hendrix, Cream och Mountain har hängt med mig sedan tonåren. De har definierat den tuffa gitarrylande bluesrocken och den snäva genren tycks inte rymma fler utan att de känns sekunda.

Kanadensaren Jimmy Bowskill är bara 19 år men han tillför inte några yngre perspektiv på traditionen utan är väldigt fundamentalistisk. Gruppen är en powertrio, albumet är liveinspelat, här finns ett trumsolo. Man borde kanske fälla en nostalgisk tår.

Jeff Healey var något av Bowskills mentor. Det hörs. Och ibland försöker han ryta som Johnny Winter. Ibland låter han som Gary Moore. Bowskill behärskar genren till fulländning men tar inte den vidare.

BO STRÖBERG

JÓNSI

Go

(Parlophone/EMI)

3/5

Visst hör man spår av Sigur Rós stämningsfulla sagoindie när bandets sångare nu gör solodebut. Men där det isländska bandet främst handlar om drömska stämningar och valsång är Jónsis Go betydligt mer poporienterat. Med en oefterhärmlig falsett och storslagna ambitioner är det musik som sträcker händerna långt upp i himlen. Och i inledande Go do låter det som att Jónsi åtminstone snuddar vid stjärnorna. Men den här musikaliska katedralen gör sig bäst i mindre doser. Jonsi vill inte lägga några färger i den redan överfulla paletten åt sidan, och framstår efter ett tag mest som en excentrisk Mika.

ANDREAS WESTERGREN

LEKVERK

Everyday

(Parallell)

2/5

Den här CD:n presenteras som en ”hemma hos”-skiva, inspelad i en lägenhet som den är och med diverse udda attiraljer som instrument. Och att spela jazz på soffor, diskbänkar, element, kartonger, tramporglar och annat kul som man kan hitta i en lägenhet kan ju verka som en rolig idé. Men hur festligt det än kan ha varit att spela in den här plattan, kan det diskuteras hur skoj det är att lyssna på resultatet, som är en spretig och föga imponerande blandning av Nintendo 64-musik, soft-electronica och en liten skvätt jazz. Första låten är lite spännande, vid andra har man tröttnat, och vid tredje sover man gott.

MAGNUS NILSSON

LUCKNOW PACT

Open your arms

(Playground)

1/5

Göteborgsbandet Lucknow Pact är aktuella med nya plattan Open your arms. Och det är en skiva som lämnar en hel del i övrigt att önska. Bandet har stirrat så mycket på sina referenser att det här inte känns nytt för fem öre. Open your arms är med andra ord en ganska ointressant skiva. Man får hoppas att de som lyssnar på Lucknow Pact blir så pass intresserade att de i stället för att fortsätta att lyssna på bandet väljer att direkt gå till bandets referenser. Och det är egentligen den enda uppmaning jag kan ge efter att ha lyssnat på Open your arms. Leta upp The Cure och New Order på Spotify så blir allt i livet mycket roligare.

TUVA KLINTHÄLL

STROMAN/JÖNSSON

Project 2

(Kopasetic)

4/5

Cennet Jönsson är en musiker som har förmågan att ständigt skapa nya spännande sammanhang, där hans innerliga saxofonspel kan tillåtas att blomma ut och oupphörligt nå nya höjder. Här har han slagit sig ihop med den amerikanske sångaren Scott Stroman och ett multinationellt femmannaband, och resultatet har blivit en intensivt innerlig musik, med klanger från jordens alla hörn. Stromans sånginsatser är måhända aningen varierande, men när han inte har en text att hålla sig till ger hans ordlösa sång en alldeles särskild nerv åt musiken. Och det märks att Jönsson och Stroman är två soulmates helt på samma våglängd.

MAGNUS NILSSON

UNLEASHED

As Yggdrasil Trembles

(Nuclear Blast)

3/5

Dödsveteranerna i stockholmska Unleashed har hållit på i drygt 20 år och släpper med As Yggdrasil Trembles sitt tionde album. Att de vet vad de håller på med råder det ingen tvekan om. Detta är en riktigt kompetent och välspelad platta med genomgående starkt material och oftast väldigt enkla och medryckande refränger. Lyssna bara på titelspåret eller Return Fire. Som bonusspår bjuder gruppen också på en riktigt bra version av Deaths klassiker Evil Dead. Tyvärr devalverar detta Unleasheds originalmaterial en hel del då denna låt faktiskt visar att det finns både en och två växlar till att lägga i.

KLAS LUNDGREN