Kultur & nöje

Vemodiga tolkningar av Toni Holgersson

Kultur & nöje Artikeln publicerades
Toni Holgersson är tillbaka med nya skivan Nordic Noir, där han tolkar låtar av vispoeten Charlie Engstrand.
Foto:

Toni Holgersson är tillbaka på platta. Kristina Bingström har lyssnat på den.

Toni Holgersson Nordic Noir

Cosmos Music

Lyssna på: Inledande Skorstensblick är fin

Känner du till vispoeten Charlie Engstrand? Inte många gör det. Det vill Toni Holgersson ändra på nu. Nya plattan Nordic Noir är inte bara den avslutande delen i en musikalisk trilogi (efter Ibland kallar jag det kärlek från 2010 och Sentimentalsjukhuset från 2012) med sonen Dante Kinnunen som musikaliskt bollplank och producent. Skivan är också i sin helhet uppbyggd kring just Charlie Engstrands sånger, i ny väldigt tydlig Holgersonsk skrud, där också Adam Feireiss och Anna Maria Espinosa bidrar med sångpålägg

En skiva med låtar från en vispoet, omgjorda och tolkade av en annan med musikaliska arrangemang och beat från en tredje skulle lätt kunna upplevas som splittrat. Men Toni Holgersson som alltid haft rösten som sitt främsta instrument och som alltid byggt sina låtar kring de starka och ofta självutlämnande texterna om ett hårt liv i stundtals utanförskap och misär, känns fasligt hemtam med de underfundiga vindlingarna i Charlie Engstrands visor (Och vilken minnen vi gör när de gamla försvinner och dör. Och det gör de varenda minut när de gamla tar slut, så att de gamla tar slut heter det i första singeln Gul Tamburin, där det är Dante som för första gången sjunger duett med sin far eller Jag har en skatt som ingen finner, en egendomlig egendom i Bortom orden). Toni Holgersson och Charlie Engstrand rör sig helt klart så att säga i samma musikaliska universum och det är en trösterikt vemodig plats att vara på.

Jag önskar jag kunde säga att detta är skivan som kommer att definiera min höst, precis som Blå andetag (1992) dominerade ett gymnasieår. Jag önskar jag kunde tro att detta kommer att innebära Charlie Engstrands stora genombrott. Jag tror dock snarare att den alltför snart sorteras in bland en rad andra fina, finstämda små plattor med texter som egentligen berör och röster som faktiskt talar till en, men som ändå bara står och samlar damm i en hylla.