Kultur o Nöje

Edward St Aubyn: Romanerna om Patrick Melrose vol. 2

Kultur o Nöje ,
Edward St Aubyn.
Foto:

Engelsmannen Edward St Aubyns självbiografiska romaner om alter egot Patrick Melrose sträcker sig från barndomens trauma, med återkommande våldtäkter av den grymme pappan David, till den unge mannens extravaganta drogexcesser, tillnyktrande, livet som småbarnsförälder och slutligen som en medelålders man på sin mors begravning.

Romanerna om Patrick Melrose vol. 2

Författare: Edward St Aubyn

Förlag: Albert Bonniers

Översättning: Erik Andersson

Artikeln publicerades 17 mars 2017.

I den svenska utgivningen har man valt samla sviten i två volymer, och i höstas kom den första volymen av ”Romanerna av Patrick Melrose” ut i en utmärkt översättning av Erik Andersson. Det blev snabbt en favorit, inte bara på boklistor och kritikerlistor utan också hos undertecknad. Det är en fängslande, detaljrik skildring skriven i tredje person med en lätt distanserad, road eller syrlig stil som om och om igen jämförs med Evelyn Waugh eller Oscar Wilde. Ett likhetstecken som innefattar inte bara stil utan också skildringen av en engelsk överklass, och då är det inte den gemytliga charmen hos familjen Crawley i Downton Abbey, utan en överlägsen och självupptagen aristokrati som förhöjer en excentrisk ironi för att särskilja sig från övriga.

Volym 2 av romansviten börjar med ”Modersmjölk” som är den av romanerna som har blivit mest uppmärksammad då den nominerades till Booker award 2006. Den har också filmatiserats med Jack Devenport i rollen som Patrick Melrose – och på tal om det så är en tv serie av hela sviten planerad med Sherlock Holmes skådespelaren Benedict Cumberbatch i huvudrollen.

”Modersmjölk” utspelar sig liksom den första romanen ”Glöm det” i familjens sommarhus i Saint-Nazair i Frankrike, berättelsen inleds utifrån Patricks son Roberts perspektiv, för att sedan förflytta sig genom resten av familjens. Centralt är att Patrick håller på att göras arvlös, och huset i Saint-Nazair har skänkts bort till en New Age stiftelse av Patricks mor.

Den avslutade delen av sviten har titeln ”Till slut” och det är precis vad det är, en avrundning som kretsar kring begravningen av Patricks mor. Det är också, om jag nu måste säga det, den litterärt kanske svagaste delen. Å andra sidan är avslutet från Patrick Melrose värld något jag velat skjuta på. Avsked är alltid svåra efter en lång tid, även om tiden bara tillbringats i en litterär sfär. Alltför många slut känns rumphuggna eller för utdragna, ”Till slut” gör sitt jobb, men den glänser inte på samma sätt som övriga romaner i sviten.

Nyligen lyssnade jag på en intervju av Edward St Aubyn där han betonade att han inte brydde sig så mycket om det självbiografiska stoffet. Romanerna var just det, enligt honom – romaner. Det var inte nedskriven terapi, utan litteratur sprungen ur estiska val snarare än självmedvetna, men trots det, borde man kunna förvänta sig en tid av sympati innan man jämför eller bedömer. Av någon anledning är det just denna sammanfattning som stannar kvar hos mig. Det måste finnas lika många anledningar att skriva en självbiografi som det finns biografier, och låt oss vara ärliga. Många historier överlever inte det hyperaktiva flödet av ständigt nya berättelser av böcker, tv-serier, filmer, podcasts o.s.v. Det är inte det autentiska stoffet som stannar kvar hos läsaren, utan effekten av ett sammansatt litterärt verk, och att det i sig innebär att det finns inbyggt en liten krockkudde av tid, för att stanna upp och känna sympati innan man rusar vidare till nästa narrativa kick.