Kultur o nöje

En grym deckargåta

Kultur o nöje ,
Adèle Haenel spelar läkaren Jenny Davin som blir besatt av sin jakt på ett namnlöst offer.
Foto:

Den okända flickan är de belgiska deppmästarbröderna Dardennes tionde film. En ovanligt grym detektivgåta med kompromisslös socialrealism som utspelar sig i kölvattnet av Europas människohandel.

Den okända flickan

I rollerna: Adèle Haenel, Olivier Bonnaud, Jérémie Renier

Regi: Jean-Pierre och Luc Dardennes

Visas på Folkets bio Växjö

Artikeln publicerades 23 februari 2017.

Den unga husläkaren Jenny Davin (Adèle Haenel) har precis stängt sin mottagning för dagen när det ringer på porttelefonen. Hon orkar inte öppna efter stängning men dagen efter dyker polisen upp och förklarar att en ung afrikansk kvinna har hittats död i närheten. Övervakningskameran avslöjar att det var hon som ringde på porttelefonen. Om Jenny bara hade öppnat dörren hade flickan överlevt.

Jenny blir besatt av skuld, och tanken på att identifiera den namnlösa flickan driver henne till en egen utredning när poliserna inte klarar eller bryr sig särskilt mycket om att sköta sitt jobb. Jenny har inget liv utanför arbetet och verkar nästan drivas av en moralisk förbannelse.

Men hennes försök är fruktlösa. Ingen känner igen bilden på flickan. Mysteriet verkar hopplöst och hinner bli en smula tråkigt innan en ledtråd dyker upp som avtäcker en dold sida av lokalsamhället Jenny inte behövt tänka på, där prostitution och människosmuggling sker utan att någon har tid eller ork att bli upprörd.

Bröderna Jean-Pierre och Luc Dardennes fortsätter att skildra människor i samhällets och mediernas periferi med en respekt som blir mindre och mindre vanlig på film. Ofta är scenerna när Jenny gör hembesök de mest fulländade med en subtil omsorg i skildringen av relationen mellan läkare och patient.

Dardennesbröderna går heller inte ifrån sitt visuella grundrecept _ olika nyanser av grått – och överträffar nästan sig själva i oglamorösa miljöer och buttra ansiktsuttryck. Samtidigt finns det också en vacker fingertoppskänsla för vardaglig generositet, som när Jenny får bakverk och sånger hos patienterna hon besöker.

Filmen innehåller en sidohistoria som inte är riktigt lika intressant, men som effektivt blandar bort korten för publiken. Mot slutet misstänker man alla. Adèle Haenel har fulländat sitt porträtt av Jenny som kämpar på med en stoisk övertygelse utan uppmuntran från någon. Men undan för undan avtäcker filmen hur flickans död blir en spöklik påminnelse om att ingenting går att sopa under mattan, även om det finns våldsamma strukturer som gärna underlättar det.