Kultur o Nöje

Imponerande liten bok med spännande reflektioner

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Foto:

Fårdagboken handlar om att ha får. Och det är det bästa som recensent ÅM Hellman har läst på väldigt länge.

Fårdagboken

Författare: Axel Lindén

Förlag: Albert Bonniers

Pastoral är ett idylliskt motiv, populärt framförallt under renässansen och barocken, oftast kretsade motiven kring kärlekshistorier mellan herdar och herdinnor och utspelade sig i ett underskönt landskap. Latinets pastor betyder herde och herdediktningen går tillbaka ända till antiken, där skalder lät sig inspireras av den grekiska regionen Arkadien som var befolkat av just mindre herdesamhällen. Landskapet i Arkadien blev sinnebilden av idyllen och herden blev symbolen för det enkla och fridfulla livet. Redan från början präglas det av nostalgi, en längtan tillbaka till det ursprungliga.

Jag inleder inte med detta för att förringa Axel Lindéns debut ”Fårdagboken” utan för att jag misstänker att bakom baksidesbeskrivningen av en akademiker som flyttar ut på landet med sin familj och skaffar får, döljer sig en person som är medveten om denna tradition. ”Fårdagboken” är ingen pastoral. Men jag tycker att dagboksanteckningarna visar att idyllmotivet är internaliserat hos många av oss, inte som sentimental längtan utan som ideal. En möjlighet till att förverkliga sig själv samtidigt som man markerar emot det senkapitalistiska samhället som utarmar resurserna.

I en anteckning från 27 juni (året är inte utsatt) står det: ”Vi hade ganska högtravande teorier kring att odla egen mat och sådant när vi började. Efterhand tröttnade jag på det. Själv behöver jag verkligen ingen förklaring till varför jag har får. Det ger sig av sig självt. Staket, foder… allt det där. Men folk undrar.” Det här citatet sätter fingret på en av de återkommande reflektionerna i dagboken, är det tillräckligt att vara herde för fårens skull, eller måste det motiveras i ett politiskt ställningstagande? Vad är det folk vill veta? Få bekräftat att det är mer fridfullt att ha riktiga problem, som hål i staketet, än låtsasproblem som pågår någonstans i gapet mellan vår inbillning eller vilket klickbart media som helst?

”Fårdagboken” är en liten bok, 154 sidor. Den skulle få plats i en rymligare ficka, och man läser den på en timme. Så man kan läsa om den. I mitt hushåll har den vandrat runt och lästs flera gånger, till och med elvaåringen lockades av titeln och tog den som kvällslektyr. Jag kan inte säga att den levde upp till hens förväntningar om intrig och spänning, men delar av ”Fårdagbokens” humor uppskattades speciellt att, ”får bara har tre saker i huvudet: äta, pöka och hål i staketet, resten tar de som det kommer.” Dagboken är så klart långt mer avancerad för en elvaårings begreppsvärld, men jag tycker nog att det ändå finns en poäng, allt måste varken förstås eller förklaras här i livet. Det är egentligen det mest förunderliga, en text som både gestaltar reflektionen samtidigt som den ifrågasätter varför den behövs. Det är en motståndshandling. Men det kan också vara så att jag har läst in alldeles för mycket, att egentligen kan boken sammanfattas såhär: det handlar om att ha får. Oavsett, det är det bästa jag läst på länge.