Kultur o Nöje

Johan Norberg: Framsteg – tio skäl att se fram emot framtiden

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Johan Norberg är författare, dokumentärfilmare och idéhistoriker.
Foto:Eli Sverlander
Johan Norberg är författare, dokumentärfilmare och idéhistoriker.

Det var sämre förr. Det är det enkla budskap som debattören Johan Norberg slår på trumman för i sin nya bok ”Framsteg – tio skäl att se fram emot framtiden”.

Framsteg – tio skäl att se fram emot framtiden

Författare: Johan Norberg

Förlag: Volante

Vi har allt för länge levt i villfarelsen av att allt går fel, menar författaren. Tvärtom har de senaste århundradenas utveckling, till följd av ny teknik, handel och globalisering, gjort att världen har blivit ett allt bättre ställe att leva på. I detta har Johan Norberg på många sätt rätt. Problemet med boken är att den är lika förment genomsyrat av ideologi som den lider brist på nyanser. Dessutom är perspektivet halvblint.

Låt oss dock börja med dess förtjänster. Det är en lättförståelig, bildande, optimistisk och faktiskt riktigt tänkvärd bok. Den är dessutom välskriven och logisk till sin struktur. ”Framsteg” är uppdelad i tio kapitel där Norberg argumenterar för att världen har blivit bättre. Det gäller mat, sanitära förhållanden, medellivslängd, fattigdom, våld, miljö, läs- och skrivkunnighet, frihet, jämlikhet och den förväntade framtiden för nästa generation. Ur det perspektivet är det inget att snacka om. Det var ju det budskap som också den nyligen framlidne Hans Rosling så pedagogiskt förmedlade till världen. Det den senare gjorde och som Norberg inte riktigt förmår är att visa på utvecklingens komplexitet.

I mer än en mening är Johan Norberg ett barn av upplysningstidens framstegstanke i allmänhet och en efterföljare till upplysningsfilosofen Condorcet i synnerhet. Inget fel i det. Det finns gott om statistik som stödjer Norberg, åtminstone i ett holistiskt perspektiv. Problemet är bara att vi inte lever i den bästa av världar. Det är fortfarande ett helvete att leva för många miljoner människor. Trots att befolkningen har ökat drastiskt, skriver Norberg, är antalet människor som lever i extrem fattigdom nu något mindre än 1820. Då var det en miljard. Nu är det 700 miljoner. Ser han inte problemet?

Det saknas en rejäl dos Voltaire, på tal om upplysningsfilosofer. Eller Marx. Det handlar inte i första hand om hur välstånd skapas. Det handlar om hur det fördelas. Många av de framsteg Norberg refererar till går hand i hand med välfärdssamhällets framväxt. Nedmonteringen av dessa, inte minst till följd av globaliseringen, har gjort det allt svårare för fattiga att framleva sina liv.

Perspektivet är halvblint, som sagt. På båda ögonen dessutom. Norberg bryr sig lika lite om kollektivets betydelse för vetenskapens framsteg som han bryr sig om statens roll i att reglera kapitalets profithunger. Dessutom – och här har vi den stora elefanten i rummet – undviker han att ta tag i det stora hotet mot planeten: den globala uppvärmningen. Det är inte meningen att sabba festen, men som världen ser ut är det inte läge att ta fram konfettin. Ändå vill jag rekommendera Norbergs bok. Någonstans måste man ju ändå börja diskussionen.