Kultur o Nöje

Julia Svanberg: Candelarias hus

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Julia Svanberg har kommit ut med sin andra roman, Candelarias hus.
Foto:

Julia Svanberg har omvandlat sina personliga erfarenheter av vardagsliv i Colombia till en roman. Candelarias hus är en sympatisk och utmanande berättelse om tillhörighet och frihetslängtan.

Candelarias hus

Författare: Julia Svanberg

Förlag: Albert Bonniers

Det är inte många svenskfödda författare som skriver om kaffeodling och tvättbestyr på den colombianska landsbygden, men Julia Svanberg gör det. Tjusningen och komplikationerna med livet i ett av världens farligaste länder har hon tidigare belyst i bloggen Mammas machete och i kortromanen ”Varför kom du hit?”, där en svensk backpacker, Ellen, letar efter sin försvunna väninna.

I hennes nya bok hamnar Ellen av en slump i en liten by som kallas Allmänningen. Människorna där sörjer Candelaria, en kvinna som har satt avtryck med sin handlingskraft och sitt mod att stå upp mot både myndigheter och giriga kapitalister. Ellen flyttar in den döda kvinnans hus tillsammans med sin lille son. På köpet får hon inte bara Candelarias hund utan också hennes kaffeplantor.

Precis som Karen Blixen för många år sedan upptäckte i Kenya får Ellen lära sig att kaffeodling är ett företag där ens förhoppningar inte alltid infrias, men hon får också veta att kaffeblommorna ser ut som snö och att bären smakar som geléhallon. Hon kan visa sin son att det går att leva ett liv utan sophämtning och plastförpackningar, på en ödslig plats där eldflugorna bildar en stjärnhimmel om natten. 

Tillvaron i byn präglas av pragmatism och gemenskap men hotas samtidigt från många håll. Unga män tar värvning och försvinner. Barn hittar kvarlämnade handgranater på marken. Ett stort företag vill köpa upp det kooperativa vattenverket och råda bot på torkan en gång för alla, men kan man lita på löftena?

Med noga handplockade scener visar författaren hur de trassliga konflikterna och den latenta oron påverkar människor, och hur ord som trygghet och frihet efter hand får nya valörer hos Ellen. En gång, efter ett jordskalv, tycker hon sig höra husets tidigare innehavare som förmanar henne: ”Du behöver lära dig att göra något bättre av din tid än att vara rädd för saker som kanske ändå inte händer på tiotusen år.”

Candelarias hus böljar rastlöst mellan många sätt att berätta. Här finns originellt gestaltade, suggestiva avsnitt där Julia Svanberg visar stor potential som skönlitterär författare. Andra gånger känns texten för gles, med onödigt många förtydliganden och förklaringar. Detaljerna är det som ger miljön liv och åskådlighet, men när de redovisas alltför samvetsgrant blir de i värsta fall till en glasvägg som förstärker läsarens position som utomstående betraktare. 

Det sammantagna intrycket blir ändå att Julia Svanberg håller på att utveckla en intressant författarröst och att hon, tack vare sin starka vilja att ompröva invanda synsätt, har ovanligt mycket att säga.