Kultur o Nöje

Lars Raattamaa: Dö andras död

Kultur o Nöje
Lars Raattamaa porträtteras expressivt i förlagets marknadsföring.
Foto:

Recensenten Andrés Stoopendaal har läst Lars Raattamaas romandebut "Dö andras död" och lämnas med frågan om inte berättelsens klass- eller samhällsanalys är alltför hårt krypterad för att nå fram. 

Dö andras död

Författare: Lars Raattamaa

Förlag: Albert Bonniers

Utgivningsår: 2017

Det första som slog mig när jag mottagit mitt recensionsexemplar av Lars Raattamaas "Dö andras död" var att han slopat sitt mellannamn: Mikael. Troligen som en indikation på en önskan att nu bli bedömd på kanske andra premisser än de som gällt hans tidigare, hyllade experimentella diktsamlingar. Det tycks mig fullt rimligt. Trots detta är det mina egna seglivade förväntningar (eller fördomar) som gör romanen tämligen svårläst för mig. Den är inte alldeles lätt att ta sig igenom. 

Raattamaa undviker ganska frekvent bindeord i längre meningar, så att man själv tvingas bena upp meningen i huvudet eller – vilket inte alls är negativt – tvingas ljuda texten i tanken, något som man vanligen kanske inte gör om man läser en mer konventionell roman. Detta försvårar läsningen. Med tanke på att romanen är drygt 550 sidor blir det ett motigt arbete.  

"Dö andras död" är alltså inte en konventionell roman. Faktum är att jag inte riktigt vet vad det är för något. Den är svår. Den skiftar mellan tre olika berättarröster, men dessa har ungefär samma språk. Det tog mig också tvåhundra sidor in i romanen innan jag började lita på historien, innan jag märkte att den skulle hålla samman. Pusselbitar föll på plats. Huvudpersonernas öden vävdes samman mer och mer. Och romanen började, tack och lov, garantera en för romaner hyfsat normal grad av tillförlitlighet. 

Nu misstänker jag att romanen kanske är en klasskildring som Raattamaa inte lyckas göra rättvisa, men jag kan mycket väl ha fel. Vänner växer upp i Blackeberg utanför Stockholm, vännerna är kommunister och anarkister och tävlar i ungdomen om vem som är mest extrem. Vissa dör – mördas till och med – och andra försvinner bara. En konstig granne från utlandet försvinner. Varför? Man förlorar kontakter, men får nya kontakter och lider samtidigt av att inte ha de ”rätta” kontakterna, eftersom man är arbetarklass. 

Man arbetar för Försäkringskassan med "Big data" eller med att kartlägga extremismen på sociala medier. Man har sugits in i "den liberala polisstaten". Man är en del av den. Man talar dimmigt om hur husen påverkar ens tankar. (Gör deprimerande arkitektur människor deprimerade? Ja, troligtvis.) Här och var sticks dagboksanteckningar, engelska låttexter och estetiska reflektioner satta i mindre teckenstorlek in. Varför? Det är svårt att veta. För det här är en roman som i hög grad avviker från standard, språkligt och formmässigt. Det är inte mycket av intrigen som egentligen blir förklarat i slutändan. Men jag tror på fullt allvar inte att Raattamaa varit intresserad att skriva en roman som erbjuder annat än motstånd. 

Den här sammanfattningen av Raattamaas roman är kanske en smula trist. Kanske orättvis. Men jag ursäktar mig med att jag som läsare egentligen aldrig nådde det man på engelska kallar "suspension of disbelief". Trots jag läst boken är det som om jag ändå inte läst den. Den fäste liksom inte. Det kan helt krasst bero på att "Dö andras död" helt enkelt är en väldigt tråkig roman.