Kultur o Nöje

Mysigt men obekvämt om djurens känslor

Kultur o Nöje ,

Är människan så himla speciell? Är det bara vi som har känslor? Knappast.

Djurens gåtfulla liv

Författare: Peter Wohlleben

Översättning: Jim Jakobsson

Förlag: Norstedts

Tyska skogvaktaren Peter Wohlleben skrev storsäljaren ”Trädens hemliga liv” där han beskriver att träd både kan räkna och kommunicera med varandra. Nu fortsätter han med ”Djurens gåtfulla liv”. 

På ytan är det en lättsam bok, full av kärleksfulla anekdoter om Wohllebens egna iakttagelser om djur eller läckra forskningsresultat om allt från bin till gorillan Koko som är fena på teckenspråk. 

Djur ljuger, snattar, skäms, älskar sin avkomma till självutplåningens gräns, flirtar, vänstrar, leker och samarbetar. Så är djur stumma biologiska robotar - eller ”trogna själar och älskvärda rackare”?

Biologiskt sett är människan också ett djur. Som skapats av evolutionen steg för steg. Ny forskning visar att våra hjärnstrukturer i grunden liknar de hos andra däggdjur, hos fåglar och till och med fiskar (som har smärtreceptorer i munnen och blir lugna av oxytocin precis som vi). Så varför skulle djurs känslor skilja sig från våra?

När Wohlleben stillsamt refererar forskning hettar det till. Det finns gott om försök kring djurs beteende (ta bara att råttor blir besvikna när de ställt sig i fel matkö) . Djur har fler förmågor än vi trott - till och med slemsvampar har en sorts rumsminne. Men det finns ett starkt motstånd mot själva tanken på att djur kan känna lust och lidande, och det vanliga motargumentet? ”Djur får inte förmänskligas”. 

Det vill Peter Wohlleben heller inte: bara förstå djur bättre. Han vill inte ens få oss att sluta äta kött, men gärna ta större hänsyn till de djur mänskligheten utnyttjar. Samtidigt påpekar han lugnt att det bara är stora skillnader mellan oss och djur när det kommer till tänkande - och behöver man intelligens för att uppleva känslor?

Visst är det en bok som får baconet att fastna i halsen. Vi älskar våra hundar och skulle knappast äta apkött.  Men vi tillåter att empatiska, renliga grisar som undervisar sina ungar och hjälper till när de ska föda, lystrar till namn och har ett medvetande om sig själva (spegeltestet), ändå slaktas i 250 miljoner varje år bara i EU, och lever hela sitt liv i trånga djurfabriker. Hur tänker vi då?  

”Djurens gåtfulla liv” är inte helt ofarlig för samvetet.