Kultur o Nöje

Niklas Elmér går vilse i universitetskorridorerna

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Niklas Elmér vill skildra klassorättvisor.
Foto:

Niklas Elmérs första roman Trojkan” hade kunnat funka som en idéroman. Men tyvärr hamnar berättelsen någonstans i glappet mellan idé och verklighet, tycker Felicia Stenroth.

Trojkan

Författare: Niklas Elmér

Förlag: Atlas

Niklas Elmérs debut ”Trojkan” utspelar sig i korridorerna och föreläsningssalarna på en elitutbildning.

Förutom en symboliskt laddad vattenläcka i taket hemma i studentlägenheten kämpar den unga huvudpersonen med att lyckas ta sig in i utbildningens översta krets "Trojkan". Han är inte som de andra, talar inte samma språk.

Att spekulera i vilket lärosäte Elmér skildrar är ointressant, eftersom texten nog inte vill vara en realistisk skildring. Snarare är karaktärernas tydliga positioner alla brickor i det spel som Elmér satt upp. Huvudpersonens bakgrund fördjupas egentligen bara i en enda scen, där en mor och en far hjälper sin son att fylla i ansökan till utbildningen. Modern konstaterar att sonen sedan länge varit smartare än dem båda. Scenen fyller sin funktion, lägger bakgrundsbrickan på plats, men det är också allt.

Och kanske är det just i konflikten mellan kafkaartad idéroman och realistisk skildring som ”Trojkan” går förlorad. Att å ena sidan vilja skildra klassorättvisor och social rörlighet och att å andra sidan vara upptagen om idén om orättvisan, snarare än att undersöka maktförhållandena med ett öppet och nyfiket öga. Med strängare bearbetning hade ”Trojkan” kunnat funka i sin enkla komposition just som en idéroman. Men tyvärr hamnar berättelsen någonstans i glappet mellan idé och verklighet och lyfter därför inte.