Kultur o Nöje

Safran Foer har gjort det igen, fast bättre

Kultur o Nöje ,
Jonathan Safran Foer, född 1977 i USA, slog igenom 2002 med romanen Allt är upplyst.
Foto:
Foto:

Jonathan Safran Foer jonglerar med tunga ämnen i Här är jag.

Det har blivit en sidvändare där inget ord hamnar fel.

Här är jag

Författare: Jonathan Safran Foer

Översättning: Annika Ruth Persson

Förlag: Norstedts

Artikeln publicerades 27 april 2017.

Som skrivande människa är det dubbelt att läsa Safran Foer. Hans kluriga vändningar, inbyggda absurda humor och ordförmögenhet är otroligt inspirerande – även för icke skrivande människor antar jag. Samtidigt är det mycket nedslående. Hur mycket tid och kraft har han egentligen där i sitt brownstone-hus i Brooklyn? Författare ur min egen generation borde logiskt sett inte kunna skriva såhär. De borde vara upptagna av Facebook.

Jacob och Julia har varit gifta i sexton år och har tre pojkar, ett lagom fint hus, arbeten som låter utvecklande och kreativa på papper men Jacob brinner egentligen mest för sitt eget, hemliga manusprojekt och arkitekten Julia har aldrig fått ett hus byggt. En dag hittar Julia en hemlig telefon bakom toaletten, använder en variant av familjens gamla vanliga lösenord och finner textmeddelanden av mycket komprometterande natur. Läs: hyfsat grova sex-meddelanden mellan Jacob och hans kollega.

Samtidigt som familjen faller sönder på det där lågintensiva sättet, där inget egentligen händer på ytan fast allt förändrats radikalt, drabbas Israel av en jordbävning. I kaoset som uppstår planerar samtliga deras fiendeländer att förgöra staten Israel en gång för alla. Judar i diasporan kallas tillbaka för att försvara ett land de har en alltid komplicerad relation till. Det eventuella sammanbrottet för en stat varvas med den förrädiskt långdragna och odramatiska processen av ett för alltid i grunden förändrat familjeliv, utan att bli överarbetat. Vad är ett folk, vad är en familj, vad är traditioner och ritualer, vad är rimligt att kräva eller kräva av sig själv? Eller av sina barn?

Ja, det är väl lugnt att påstå att Safran Foer gjort det igen fast bättre. Koncentrerat jonglerar han tunga ämnen i ett sidvändartempo värdigt vilken halvokej semesterdeckare som helst. Inte ett ord hamnar fel, inte en passage känns överflödig. Och på sitt oefterhärmliga vis berättar han på en gång rörande, ”men nu får de väl fan ge sig i sin neuros” och fruktansvärt roligt. (Som när Jacobs pappa deklarerar hur tyskarna är det enda europeiska folket judarna kan lita på, men bara tills den dag Tyskland får slut på skuld och lampskärmar...) Dialogerna är små sketcher i sig, utan att någonsin kännas sökta – inte ens yngste sonen Benjy med sina dråpliga kommentarer blir klichéartad. En fantastisk läsupplevelse som samtidigt krossar mina egna skrivarambitioner för åtminstone ett halvår framöver.