Kultur o Nöje

Sista romanen sluter cirkeln fint för Ferranteläsarna

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Kvinnlig vänskap är ett viktigt tema i Elena Ferrantes böcker.
Foto:

Ferranteälskare – bered er på en läsfest i sommar. Den avslutande delen i Neapelkvartetten, ”Det förlorade barnet”, uppfyller förväntningarna med råge, tycker Lena Kvist.

Det förlorade barnet

Författare: Elena Ferrante

Förlag: Norstedts

Översättning: Johanna Hedenberg

Jag tillhörde inte dem som blev knockad av den första Elena Ferrante-boken ”Min fantastiska väninna”, barndomsberättelsen om väninnorna Elena och Lila i Neapel. Jag tyckte att den var lite långsam, nästan seg,samtidigt som mina förväntningar var orealistiskt uppblåsta på grund av förhandssnacket om den italienska succén.

Men jag fortsatte läsa, och redan i ungdomsskildringen ”Hennes nya namn” fick jag kapitulera: jag kunde inte sluta. Sedan kom ”Den som stannar, den som går” och nu alltså den avslutande ”Det förlorade barnet”. Det är fantastiskt att få följa med Elena och Lila så länge, se hur de utvecklas och hur deras komplicerade vänskap låter dem ömsom dras till varandra, ömsom stöta bort varandra.

Att Elena Ferrante är en pseudonym – som kanske avslöjades ungefär vid andra boken – har hamnat i bakgrunden och litteraturen står i fokus igen.

Under 2000-talet har man ju pratat om att tv-dramaserien, med HBO i spetsen, har tagit över romanens roll som berättare. Men Elena Ferrante tar tillbaka initiativet. Böckerna om Elena och Lila har naglat världen i läsfåtöljen i stället för i tv-soffan och för en gångs skull kan man prata om böcker som ”alla” har läst.

Neapelkvartetten börjar på 1940-talet och slutar på 2000-talet. Man hinner med mycket på sex decennier: kärlek, uppror, svek och död. Samtidigt förändras världen. Lila och Elena reser sig båda ur Neapels fattigkvarter och tar steget in i andra världar: litteraturens för Elena och datorernas för Lila, som blir en tidig IT-entreprenör.

Det myllrar av bifigurer. Ferrante använder sig av ett sådant där personregister som i Dostojevskijromaner och det behövs sannerligen: älskarna Nino och Enzo är viktiga, liksom de ondskefulla bröderna Solara som ständigt finns i utkanten. Dessutom, självklart: barnen. Sedan tidigare har Lila sonen Gennaro och Elena döttrarna Dede och Elsa. I ”Det förlorade barnet” är de gravida samtidigt och får var sin älskad liten dotter.

Den minnesgoda läsaren kommer kanske ihåg att första boken i serien började med att småflickorna Lila och Elena tappade/kastade ner sina dockor i en mörk källare.

Redan då hade man en känsla av att scenen var viktig. Och det blir allt tydligare ju längre man läser att huvudtemat vid sidan av vänskap är föräldraskap, snarare än romantisk kärlek.

Katastrofen ligger alltid nära hos Elena Ferrante. Ibland händer den.

Ingen av de fyra romanerna har varit stämd i dur och denna sista del fortsätter med mollackord. Samtidigt är romanerna inga eländesskildringar. Livet bara pågår, medan författaren konstaterar faktum och återger det hela så sakligt hon kan.

Vad som händer i del fyra kan jag inte avslöja så mycket om.

Elena Ferrante är inte rädd för det långsamma – men böckerna bygger ändå på att intrigen bjuder på en hel del dramatiska överraskningar.

Hur det börjar är förstås ingen hemlighet. Redan i del tre hade Elena bestämt sig för att lämna maken Pietro och ge sig av tillsammans med ungdomskärleken Nino Sarratore. Professorssonen Pietro är också den som hjälpt henne med klassresan. Ändå lämnar hon honom bakom sig för den passionerade förälskelsen. Döttrarna blir också kvar, förtvivlade och övergivna. Elena inser själv att förälskelsen gör henne till en dålig mamma – men hon kan inte hejda sig. Till och med det livsviktiga egna skrivandet hamnar i bakgrunden.

Senare i berättelsen tar hon revansch som förälder. Och som författare, för den delen. Precis som sin skapare och namne: Elena Ferrante.

480 + 448 + 425 sidor + 480 sidor kvinnoliv jag inte hade velat vara utan. Tack för allt, Elena Ferrante.