Kultur o nöje

Som ur en puttrande tankegryta

Kultur o nöje Artikeln publicerades
Theodor Kallifatides ny bok, Ännu ett liv, är en "puttrande tankegryta", tycker recensenten Björn Werner, som har svårt för att kalla den en roman.
Foto:

"Kallifatides berättar med sin patenterat mysiga, täta prosa om sitt alldeles egna liv som självpåtaget arbetslös på ålderns höst". Björn Werner har läst Ännu ett liv av Theodor Kallifatides.

Ännu ett liv

Författare: Theodor Kallifatides

Förlag: Albert Bonniers Förlag

Jag visste inte att Theodor Kallifatides hade slutat skriva. Hans Twitterkonto är i allra högsta grad aktivt, han uttalar sig i medier och skriver recensioner. Och hans nya bok, Ännu ett liv, följer dessutom ungefär samma utgivningstempo som hans digra bibliografi från debuten 1969 och framåt har gjort, med nya böcker i handeln vart och vartannat år. Senast var 2014 då han utkom med kärleksromanen Med sina läppars svalka.

Ändå hävdar författaren just att han har slutat. Det är själva huvudspåret i den här högst personliga lilla boken som jag har mycket svårt att kalla roman. Snarare spridda tankar från en gammal man? Eller extramaterial till ett långt författarskap? Något sådant.

Hur som helst genomgår Kallifatides i detta extramaterial en stor kris. Han blir triggad av ett samtal på Folkoperan med DN:s kulturredaktör som påstår att män över 75 inte kan skriva böcker. Kallifatides är 77 och drabbas i och med detta av den hemskaste insikten en författare kan drabbas av: han har inga nya berättelser, tankar eller historier att berätta. Hans karriär står vid vägs ände. Och vad är han då?

En lite trött och förvirrad farbror i en tid som sprungit honom förbi under åren i skrivarstugan på Söders höjder, ska det visa sig. Kallifatides berättar med sin patenterat mysiga, täta prosa om sitt alldeles egna liv som självpåtaget arbetslös på ålderns höst. Utläggningar om ett samhälle som sprungit förbi honom (nyliberalismen, Eurokrisen och inte minst den förskräckliga ombyggnaden av Slussen!). Hågkomster av vänner som dött. Scener ur ett åldrat äktenskap med hans vad det verkar ljuvliga hustru Gunilla.

Vid ett tillfälle upptäcker han Twitter – ”En homeopatisk modell. Jag skriver på Twitter som jag inte kunnat skriva förr”.

Boken avslutas i en resa till Grekland där vår författare inser att han inte heller där känner sig hemma. Allt har förändrats där med. Sen skriver han denna skrift, eventuellt först på grekiska även om det inte är så noga med detaljerna där.

Så vad är då felet med det? Inte så mycket alls. Boken är en puttrande tankegryta av trevliga, högst samtida funderingar kryddade med ålderns visdom och några kloka ord om språkets varande och tillvaron som skrivande människa. Men jag har, handen på hjärtat, svårt att motivera varför det här trivsamma sommarpratet (möjligen översatt från grekiskan) om en författares skrivkramp har fått den kungliga behandling den har, i stilig hardcover med gulddetaljer insprängda i omslaget och Albert Bonniers Förlags anspråksfulla signum stämplat i försättsbladet.

Eller jo, det vet jag. Det är ju Kallifatides som skrivit några sidor, och för alla hängivna Kallifatidesfan är såna sidor guld värda. Så förstås även denna. En pusselbit, liten och oförarglig, men ändå tveklöst Kallifatidisk.

För dem som inte har fansens osläckliga törst efter ”bara en bok till” är mitt förslag dock att börja i andra änden av hans utgivning. Eller varför inte börja följa honom på Twitter.