Kultur o Nöje

Witt Brattström visar att allt är sig likt i historien

Kultur o Nöje ,
Foto:

Ebba Witt Brattströms ”Kulturkvinnan och andra texter” inleds med en dialog mellan ”Han” och ”Hon” som fortsätter det samtal som pågick i ”Århundradets kärlekskrig” från 2016: Han är han och hon är hon och aldrig ska de två mötas!

Kulturkvinnan och andra texter

Författare: Ebba Witt Brattström Förlag: Norstedts

Han läser det hon skriver ”med stigande förskräckelse”; hon konstaterar att de nog aldrig känt detsamma inför ett konstverk. Eller rättare: Hon läser både mäns och kvinnors litteratur, han tycker inte att kvinnorna håller måttet, varför hon har tagit till sin livsuppgift att inte bara lyfta fram kvinnorna, utan också vederlägga männens tolkningar av de få kvinnor de läst. För att citera: ”Han sa:/ i allt du skriver/ sparkar du män/ på kuken.” Jag kunde ha låtit bli att citera ordagrant, men det skulle ha varit att förtiga en viktig del av Ebba Witt Brattströms projekt: hon vill inte skriva fint, hon vill skriva mot det som alltid ansetts fint.

Texterna har tidigare publicerats i främst dagstidningar. De flesta är från de senaste åren, men här finns också några tidiga essäer från 1990-talet om författare som har ikonstatus i kvinnors litteraturhistorieskrivning och inte bara där: från Heliga Birgitta till Sara Lidman.

Jag tycker mycket om glöden i dessa texter, Ebba Witt Brattström vill hett befria kvinnorna från en manlig blick som förminskar dem, läser dem biografiskt eller i värsta fall mästrar dem. I sina ”argare stunder” tänker hon att den finlandssvenska poeten Södergran råkat ut för ”textuella övergrepp” av män som inte velat se att hon låter den moderna människan födas som kvinna. ”Södergrans tilltal är sådant att man aldrig kommer ur det, när man en gång utpekats till läsare”, skriver Witt Brattström och fortsätter, som för att ta udden av högtidligheten: ” Dagens modevampyrer kan slänga sig i väggen, här talar deras överkvinna.” Som sagt, stilbrott som grepp.

Om man som Ebba Witt Brattström hellre läser kvinnliga författare mot en kvinnohistorisk än mot en (manlig) litteraturvetenskaplig fond ser man framstegen, sprången, hur Södergran ger kvinnan en kropp, inte bara en själ, hur Selma Lagerlöf låter kvinnorna genomskåda den typiske kulturmannen: charmig, självupptagen alltid beredd till stora gester, men aldrig riktigt vuxen.

Förr kunde hon skratta åt hur manliga kritiker gjort menlös sagotant av Lagerlöf men numera ”fastnar flinet i halsen. Säcken för verbal violence är full. Samma tjatiga nedlåtenhet, samma ständiga mästrande: bra men inte tillräckligt bra, begåvad men inget snille. Något fattas alltid (pitten?). Smaka på den här, om Gösta Berlings saga: Nej, här är Carl Jonas Love Almqvist, minus en viktig faktor, nämligen geniet. Pang, där fick jag henne, tänkte han (ständige sekreterare af Wirsén)”.

När Ebba Witt Brattström fått upp farten blir allt hon kör över lika platt, då skjuter hon myggor med kanon, för vem, allvarligt talat, bryr sig om vad Carl David af Wirsén tyckte om Selma Lagerlöf 1891? Men det som förenar texterna i denna bok, de må vara korta betraktelser över aktuella fenomen som Hillary versus Trump, recensioner av nyutkomna böcker eller essäer om klassiker, är att allt är sig likt i historien, mycket lite har förändrats när det gäller förhållandet mellan man och kvinna och det är lika angeläget nu som på Heliga Birgittas 1300-tal att lyfta fram kvinnorna och riva ner manliga privilegier.

En sådan historiesyn har sina fallgropar, man kan exempelvis missa att ordet ”kåt” som Esaias Tegnér använde om Wendela Hebbe, betydde livlig och glad på 1840-talet, och alltså inte var ett bevis på gubbsjuka (även om mycket annat tyder på att Tegnér led av den). Äldre manliga kritiker ville inte myndigförklara kvinnor, utan stängde in dem i en rent kvinnlig sfär; Ebba Witt Brattström gör ibland likadant fast tvärtom när hon hellre än att analysera utropar kvinnors framsteg som segrar på mannens bekostnad, som när hon om Elena Ferrante utropar:”Faust som kvinna, äntligen!”.

Ebba Witt Brattström vänder sig kort sagt med ett direkt tilltal till en publik hon räknar som sin och överlåter åt mig att avgöra om jag vill höra dit:” Om vi haft en helbildad dialogkultur, japp, så skulle vi sluppit den stupida monologkultur som misstar ideologiskt kvinnoförakt för stor, vis och modig litteratur /…/om ni frågar mig, hehe.” Det är som att ”Hon” får sista ordet, men inte söker dialog.

Fakta

Ebba Witt Brattström

född 1953, är professor i litteraturvetenskap. Hon debuterade med en avhandling om Moa Martinson 1987 och har sedan dess get ut drygt tio böcker om kvinnor, kvinnolitteratur och feminism. Hennes första skönlitterära bok, ”Århundradets kärlekskrig”, publicerades 2016.

Första meningen: ”Dessa män hatade att vi skrev.”

Visa mer...