Annons

Per Hägred: 30 år sedan prästerna rasade mot festivalen

Året var 1989. Per Alexandersson och kompani var duktigt irriterade på mitt avslöjande att Van Morrison skulle agera dragplåster på Hultsfredsfestivalen. Enligt dem riskerade Belfast cowboy att utebli på grund av mina skriverier. Naturligtvis struntade stjärnan högaktningsfullt i lilla mig och det var istället en helt annan artikel som kom att gå till historien det där året.
Per HägredSkicka e-post
Populärkulturkrönika • Publicerad 4 januari 2019
Per Hägred
Detta är en personligt skriven text i Smålandsposten. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Livat värre. Georgie Fame, Lemmy, Van och Phil Campbell.
Livat värre. Georgie Fame, Lemmy, Van och Phil Campbell.Foto: Mats Larsson

Vi bodde på Hulingen, kulthotellet i byns centrum som drevs på ett högst personligt sätt av far och son Albertsson. Med personligt menades att man under alla tider på dygnet kunde bli inkallad i köket för ett stärkande besök i spritkassan. Lennart och jag tillbringade tid på Chris Baileys rum som spelade upp demos till den kommande plattan ”Demons”. Van bodde också där, och när han knallade in i restaurangen för lite mat innan giget, slog han sig ner vid skivbolagskillen Ture Thuresons bord, som råkade sitta där. Det blev en pratstund, som Ture inte minns mycket av på grund av att han var starstrucked. När Van en stund senare stötte på arrangören med Alexandersson i spetsen utbrast han förvånat:

Annons

– They are just kids!

Van tog tillfället i akt och berättade från scen om när han själv gick i skolan.

– De frågade vad jag ville bli och jag svarade ”sångare” och då uppmanade de mig att sjunga.'

Därefter gjorde han en unik version av Elvis ”Don’t be cruel”, som han påstod sig sjungit för lärarna den där gången hemma i Belfast. Han bjöd även generöst på irländska ”Star of the county down” som jag sett honom göra året innan på Göta Lejon i Stockholm tillsammans med Cheiftains. Van trivdes där vid sjön Hulingen. Jag hade sett honom någon månad tidigare på jazzklubben Ronnie Scott i London när han presenterade skivan ”Avalon sunset” och visste att han hade ett kanonband med veteranen Georgie Fame i spetsen.

Efter konserten hängde vi med Van backstage. Han drack vin och poserade glatt tillsammans med Lemmy av alla människor så att vi kunde ta bilder.

Dagen efter var tidningarna fyllda med hyllningar från Sveriges ledande recensenter.

Det kunde ha varit ett bra avslut på detta unika besök.

Om det inte vore för ett antal småpåvar som med frireligiösa förtecken kände sig kallade att göra egna recensioner av besöket.

I lokaltidningarna gick man till attack mot att Van skulle ha haft blondiner i logen och firat med några glas vin. Att dessutom kulturminister Bengt Göransson hyllat festivalen gjorde att de kände sig ännu mer taggade i sin mission. Vilka källor nio av frikyrkans män lutat sig mot ville de inte öppet redovisa, men ett lättsamt kåseri i Sydsvenskan om Vans småfestande tycktes ha varit det man lutade sig mot.

Jag intervjuade själv en pingstpastor och det fanns helt klart en oro att den förhatliga rockmusiken skulle förstöra bygdens ungdomar. Denna omsorg, som för tankarna till 50–talets USA då man varnade för rocken som ansågs vara djävulens musik, kändes väldigt otidsenlig. Och jag antar att pingstkyrkans företrädare i dag ser på saken med andra ögon.

Annons

Men det blev ett antal artiklar, som i dag 30 år senare är underhållande läsning.

2012 försvann festivalen från Hultsfred.

– --

Brian Jones och Keith Richards.
Brian Jones och Keith Richards.Foto: Anonymous

1969. Om 1968 var ett fantastisk albumår med fullträffar från Beatles, Rolling Stones och Van Morrison var 1969 lite svagare. Den pretentiösa symfonirocken låg i sin vagga och band som Yes och Genesis debuterade. Även hårdrocken var på framfart. Led Zeppelin debuterade. Men om det bara så väl. Vem minns i dag ett band som Grand Funk Railroad? Ruggiga saker det där.

Creedence var dock på topp och levererade tre kanonalbum (”Bayou country”, ”Green river” och ”Willy and the poor boys”). Det här vara också Fleetwood Macs år med den fantastiska ”Then play on” och en hel radda supersinglar. (Oh well”, ”Albatross”).

50–åringar

Flying Burrito Brothers: ”The gilded palace of sin”

MC5: ”Kick out the jams”

Annons

Dusty Springfield: ”Dusty in Memphis”

Velvet Underground: ”Velvet Underground”

Townes van Zandt: ”Our mother the mountain”

Joni Mitchell: ”Clouds”

Neil Young & Crazy Horse: ”Everybody knows this is nowhere”

John Stewart: California bloodlines”

Elvis Presley: ”From Elvis to Memphis”

Stooges: ”Stooges”

Band: ”Band”

Beatles: ”Abbey road”

Annons

Led Zeppelin: ”Led Zeppelin II”

Rod Stewart: ”An old raincoat won’t ever let you down”

Steve Young: ”Rock salt & nails”

Rolling Stones: ”Let it bleed”

Dion DiMucci: ”Wonder where I’m bound”

Annons
Annons
Annons
Annons