Annons

Astronautens skräck för ensamhet

I Sam Ghazis kusliga roman ”Teonauterna” hålls ett medvetande i digital form som gisslan av en alltmer sinnesförvirrad astronaut. Recensenten Andrés Stoopendaal hade önskat att berättelsen hade formats mer som en klassisk spökhistoria.
bokrecension • Publicerad 24 augusti 2019
Detta är en recension i Smålandsposten. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.

Teonauterna

Roman

Författare: Sam Ghazi

Förlag: Norstedts

Kanske är det inte så konstigt att jag börjar tänka på Edgar Allan Poes spökhistorier – till exempel den ”Den svarta katten” – efter att ha läst Sam Ghazis andra roman ”Teonauterna”. För till skillnad från författarens debutroman ”Sången ur det kinesiska rummet” är den här science fiction-berättelsen långt mer makaber, olustig och grym. Det är nästan lite som om den svajar mellan gotisk eller romantisk skräck och mer realistiskt präglad science fiction.

Två astronauter, Adam och Jasmin, skickas på en lång rymdfärd till Oorts kometmoln för att undersöka Björndjuret eller Trögkryparen som den kallas på grund av sin formmässiga likhet med den mikroskopiska och sensationellt tåliga organismen. Ghazis Björndjur är dock en enorm himlakropp med kapacitet att skapa liv. Ett teologiskt objekt. Kanske rentav en gud?

”Skeppsdatorn Oberon lyckas rädda hennes hjärna undan elden genom att skilja huvudet från kroppen med en lasergiljotin.”
Annons

Under resan inträffar en katastrof när det börjar brinna i Jasmins ”sarkofag” i vilken hon legat i dvala under den långa resan. Skeppsdatorn Oberon lyckas rädda hennes hjärna undan elden genom att helt enkelt skilja huvudet från kroppen med en lasergiljotin. Adam scannar sedan av hennes medvetande och skapar därigenom en ”fantom” eller en ”skugga” av ettor och nollor.

Det är därefter runt den rätt så förfärliga relationen mellan Adam och Jasmin i form av ett digital kopia som romanen kretsar. Skuggan blir den paranoida och alltmer ynkliga astronautens fånge. Ja, Adam är en genuint osympatisk, möjligen narcissistisk karaktär. Under årtiondena som går efter expeditionen blir han alltmer förbittrad över att han aldrig fick någon kontakt med Björndjurets gudomliga aspekter. Alla andra, både skeppsdatorn och Jasmin, hörde dess ”röst” – men inte han.

I ärlighetens namn vet jag kanske inte riktigt om jag når en ”suspension of disbelief” när jag läser ”Teonauterna”. På många sätt imponerar dock Ghazi som författare. Det finns flera djupt appellerande scener i romanen för den som gillar genren. Björndjurets metafysiska aspekter är intressanta. Det samma gäller den vagt skisserade dystopiska framtidsvärlden. Men tyvärr får skildringen av Adams och Jasmin-skuggans bisarra familjeliv – och norénska julfirande! – till slut något parodiskt över sig. Adam framstår som klichéartad i sin paranoida elakhet. Det är svårt att köpa att han någonsin älskat Jasmin (eller någon annan) när han på samma gång kallar henne för ett monster, ett missfoster och en ”digital hora”. Man förstår heller inte hur hon står ut med karln.

Kanske är det därför jag kom att tänka på Poes ”Den svarta katten” i vilken den alkoholiserade huvudpersonen sticker ut ögat på sin vackra svarta katt, trots att han tidigare älskat den.

Det är i och för sig möjligt att ”Teonauterna” först och främst är en berättelse om skuld och ensamhet, men för att romanen skulle fungera som en djupt skrämmande spökhistoria – vilket jag ändå tänker att den hade kunnat göra – hade det nog varit nödvändigt för författaren att välja på vilket ben som berättelsen huvudsakligen skulle stå på.

Andrés StoopendaalSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons