Annons

Bengt af Klintberg berättar om våra gamla myter

Fjorton texter – vi kan kalla dem essäer – ryms i Bengt af Klintbergs långbetitlade nya bok, ”Påskharen – folklore om årets dagar, månens fläckar och nedpålade döda”.
Publicerad 22 mars 2018
Detta är en recension i Smålandsposten. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Bengt af Klintberg har skrivit ”Påskharen”.
Bengt af Klintberg har skrivit ”Påskharen”.Foto: BJÖRN LARSSON ROSVALL

”Påskharen” är nöjsam läsning, tryfferad med den stränge vetenskapsmannens brasklappar. Snart sagt allt kan bevisas om bristfälliga forskare inom folkloristiken nöjer sig med enstaka belägg. Myter och sagor övertas inte passivt, utan förändras ständigt och anpassas till gällande samtid, numera inte sällan via internet. Inte ens vandringssägnerna – eller de så kallade klintbergarna – är konstanta. Människor tycks tro på berättelser och föreställningar som passar deras fantasi eller ideologi. Nyss på ett 80-årskalas hörde jag en kvinna från trakten av Sjöbo säga att alla invandrare av kommunen får tjugo tusen kronor i månaden för varje barn. De andra pensionärerna nickade och förfasade sig.

Däremot verkar de bidragstagande främlingarna inte längre hålla höns i vardagsrummen och odla potatis på parkettgolven i samma utsträckning som för bara några decennier sedan.

Annons

Bland alla dessa disparata, vittförgrenade och sinsemellan olikartade essäer – särskilt varm om hjärtat blir läsaren av hyllningen till den förträffliga folkminnesupptecknaren Ella Odstedt, en författare av rang om hon bara hade vågat! – är det en som sticker ut och liksom sätter huvudet på spiken. Den handlar om Sveriges förmodligen främste alla kategorier genom tiderna, universalsnillet Carl von Linné. Han vurmade för naturvetenskapen, dess metoder och exakthet. Hyllade ordningen och systematiseringen, fnös åt vidskepelser.

”Det är lätt, ibland rentav roligt att retroaktivt raljera över den störste vetenskapsmannens felslut”

Även om Klintberg i motsats till Magnus Florin i romanen ”Trädgården” inte dekonstruerar Linnés tro på en övergripande och allt ordnande Gud, så tangeras här den betrodde avslöjarens och klassificeringsbesatte forskarens kvardröjande rester av ett traditionsbevarande och ovetenskapligt synsätt från uppväxtens Småland och allmogeresornas Sverige. Det är lätt, ibland rentav roligt att retroaktivt raljera över den störste vetenskapsmannens felslut: bokstavliga grodor i magen, svalor som övervintrar på sjöbottnen, övertron på varsel.

Men vad skriver Linné själv i ”Nemesis divina”? Bland annat detta, värt att beakta ännu i vår tid, då dels reklamkanalerna exploaterar varsel- och spökerfarenheter, dels den råa kapitalismen i symbios med (hälso)politiken söker förvandla individernas kroppar till små tempel: ”Vi ha ingen idé om andar, bara om kroppar.”

Jan KarlssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons